Ännu en pojke, hur hantera mina känslor?

Det kunde varit jag som skrev detta för fyra år sen. Exakt. Pressen från omgivningen var stor att det skulle bli en flicka, och när RUL pekade på en pojke var de flesta besvikna. Jag gick hem och grät.

Vändpunkten kom när jag insåg att det ju inte varit min önskan från början, utan omgivningens, och då blev jag ARG! Det var ju min son de talade om! Vilka ohyfsade människor.

När min son föddes och lades upp på min mage var det ren och skör kärlek. Ingen har sagt ett negativt ord sen han föddes. Det är lättare att hoppas på ett kön när det bara är en abstrakt egenskap på någon som man ännu inte mött. När individen väl kommer, är det få som kommer på nåt negativt med det.

Min minsting är snart fyra och jag kunde inte vara lyckligare. Jag har precis den familj som det var meningen att jag skulle ha känns det som, och vi planerar inga fler barn. Det kan bli så mycket bättre än mantänkt sig!

Bry dig inte om andra. Det vet inte vad de pratar om, men det är klart att det påverkar dig, speciellt med alla graviditetshormoner i kroppen.

Folk är verkligen idioter. När jag (efter en dramatisk graviditet så långt - bla hemska blödningar och två felaktiga missfallsdiagnoser) varit på RUL och fått veta att jag väntade en lillebror till min son sa min kollega: " Jag är så ledsen för din skull. Det hade varit roligare med en flicka." Min chef sa: "Jag är säker på att jag också bara får pojkar."

Min bror som tidigare sagt att han tyckte flickor var roligare svarade inte ens på mitt sms där jag berättade att det var en pojke jag väntade.

Jag har inte kommit över detta än, och min son är snart fyra. Alltså kommit över i den bemärkelsen att jag inte fattar hur de kunde säga sånt!