Min man saknar all form av empati

Fortsättning.....

Min barndom och uppväxt var inte den gladaste. Jag fick ta hand om mig själv vilket gjorde att jag fick ta framgång om motgång mycket. Det härdade mig men jag fick snurr på det. Satt inte och grät i ett hörn utan löste problemet. Jag mognade snabbt och blev stark. Min smärttröskel är också hög.

Det första min man sa till mig i ett av våra första gräl var att han ville att jag skulle visa för honom när jag var ledsen. Han tyckte inte om att jag aldrig var ledsen och var "svag". Han ville trösta. Jag har en mur av stål omgärdad när det kommer till det inte pga jag har blivit så sårad. Släpper in få. Jag tog han på orden och släppte in honom. Men så fort jag mår dåligt, är ledsen (vilket inte är ofta) så tycker han att jag snäller. Jag kan ha varit med om något mycket tråkigt och vara ledsen och han kan sitta framför mig och säga att jag är svag, att jag borde växa upp. Inte en kram, ingenting. När jag menar tråkigheter så är det i klass med att någon vän fått cancer, etc.

Han är traditionell av sig. Så jag sköter hem och barn och han jobbar. Problemet är att jag också jobbar heltid med motsvarande lön som honom. Förra året var oerhört kämpigt för mig. Jag vred ur mig totallt och kämpade genom motgång efter motgång. Både inom arbetslivet som i familjen. Motgångar som cancer, abort, uppsägelser, sjukdomar, familjekriser etc. Inte en kram från honom, ingen förståelse eller medlidande. Aborten var min och den var inte självklar. När jag försökte diskutera hur vi tillsammans skulle göra var svaret från honom: "hur vi än gör kommer vårt förhållande att dö. Bestämmer du dig för att behålla barnet så dödar du min dröm om att bara ha två barn. Slutdiskuterat". Aborten gick fel, blev inlagd akut, svävade mellan liv och död. Inget medlidande eller ens en fråga om hur jag mådde.

Är män så här? Ska verkligen ett förhållande vara så här känslolöst? Vill inte gråta i ensamhet.

Han sa när vi träffades och något han upprepade många gånger att han ville ha en stark kvinna. Någon som visste vad hon ville och kunde genomföra saker samt ha "ett bra jobb".

Det har bara kommit sig. Mycket därför att han inte bryr sig, engagerar sig etc. Sedan är vi olika när det gäller nivå av ordning. Jag vill ha någorlunda rent och upplockat omkring mig. Vill inte ha en överfull tvättkorg medan han rycker på axlarna och kör stilen att allt löser sig. Jo, det gör det pga att jag löser det till sist. Vi har försökt prata om det några gånger men han ser inte hushållssaker. Han vill att jag säger till vad han ska göra. Sedan vill han själv bestämma när de ska utföras, dvs när det passar honom. Problemet är att han glömmer bort sakerna. Tjatar jag på honom så blir han bara sur. Så, för att saker ska bli gjorda, ha ett kylskåp med mat, mat på bordet, rena kläder och hus så blir det jag som får ta det.

Skulle önska att han hjälpte till av egen maskin. Om jag inte tvättar så klagar han bara. Det betyder att hela familjen drabbas av hans sura humör.

Du har rätt. Jag vågar inte stå upp mot honom. Vill väl tro att alla människor bryr sig om de som de älskar. Känner mig bara så slut, trött, matt, orkeslös. Har hamnat i en dålig spiral.