Men om mamman nu tillåter det (barnet kanske har presenterat starka anledningar att tycka illa om pappans nya), har pappan inget att säga till om eftersom det sker i barnets andra familj?
Så HAN har rätt att reagera på uttryck han/hans partner blir sårad av men som är OK att användas i den andra familjen, men mamman har inte rätt att reagera om hon blir sårad av uttryck som används hos pappa -för hon tillhör inte familjen...
Nej, vad jag kan se har flera personer i tråden sagt att om mamman skulle känna sig obekväm med att barnet kallar pappas nya (som är ok med det) för "mamma/bonusmamma" så har hon inget med det att göra eftersom hon inte tillhör familjen. Varför skall då pappan få reagera på hur man pratar i barnets familj hemma hos mamman?
Så då går alltså den nya partners vilja framför att barnets förälder blir sårad?
För nej, jag tror inte på argumentet att man gör irreparabel skada på relationen barn -förälders nya partner om man säger att barnet inte får kalla en mamma/pappa, så länge det handlar om normalbegåvade barn. I så fall skulle ju alla som inte vill att partnerns barn kallar dem mamma/pappa sabba relationen med barnet.
Nej, kan man inte förklara på ett klokt sätt varför barnet får kalla en vid namn är man antingen så oerfaren att man tror att barnen inte kan ta ett nej alternativt tycker att det gnuggar ens ego att "barnet gillar mig lika mycket som sin förälder" och inte kan se att de känslorna inte blir svagare bara för att man kallas *sitt namn*.
Fast vad du kallar någon när du talar till den och hur du definierar personen är ju två skilda saker.
Min mamma har varit tillsammans med en och samma person sen jag var 2 år gammal. Denna man tilltalar jag (och har alltid gjort) vid förnamn och han definieras som "mammas sambo" trots att jag är uppväxt och bott ihop med denna människa betydligt mer än jag gjort med min pappa.
Min pappas första fru, även mamma till min lillebror, tilltalar jag vid förnamn och omnämner antingen som "pappas exfru" eller "min styvmor".
Pappas nuvarande fru kommer inte vara något annat än "pappas fru" och tilltalas vid namn.
Det Brumma skriver om sin bonusdotter (och i övrig text så som jag tolkat den) är att tilltal, tex förnamn, är en sak (och Brumma förklarade för sin bonusdotter att dennes mamma nog skulle bli ledsen när bonusdottern ville tilltala Brumma som mamma) men att definitionen är något annat och i definitionen så har inte tex biomamman någon rätt att bli sårad om barnet omnämner sin bonusförälder som tex mamma. Vid definieringen av en bonusförälder så är det barnets definition som väger tyngst men när det gäller tilltal så ska allas åsikt respekteras.
Om barnet vill säga mamma/pappa till förälderns nya partner och hen inte vill det, går barnets rätt före där också?
Om valet står mellan att nya partnern och barnet skall må dåligt så borde inte valet vara speciellt svårt heller, eller?
Om man skall följa konsekvensen av resonemanget i inlägget jag citerade (och som den jag citerade också tydligen tyckte) gick barnets rätt att definiera relationen före vad andra tyckte.
Nej, jag tycker att man skall hjälpa barnet att hitta bra definitioner som man fyller med allt det goda barnet vill uttrycka men som inte sårar/kränker någon; vare sig föräldrar, föräldrars nya partners eller barnet själv.
...och på vilket sätt skulle ett barn må dåligt av att definiera relationen på annat sätt om han/hon får hjälp att ladda det begrepp man istället valde att använda med allt det positiva som barnet vill uttrycka?
Och eftersom jag är den enda du påstått göra detta antar jag att "somliga" innebär mig.
NEJ. Fortfarande så har jag ALDRIG påstått att det är ok att TILLTALA/KALLA ngn mamma mot personens vilja!
Men kan du sluta sätta tummen ner för att jag ber dig sluta komma med osanningar om vad jag skrivit?
Oerhört respektlöst!
Jag går inte in i diskussion med dig, precis som du bett om. Men jag MÅSTE få säga till när du upprepar osanningar.
Att du MISSFÖRSTÅTT vad jag skrivit gör det inte sant!