Inlägg från: oroligasambon |Visa alla inlägg
  • oroligasambon

    Min sambos bortgångna flickvän

    Hej!

    Efter att ha grubblat i ett tag vänder jag mig till er här, trodde aldrig att jag skulle behöva det. Känner mig så ensam - ingen verkar vara i min skor. 

    Min sambo är världens snällaste, men bär en alldeles tung trauma bakom sig som till och med tynger mig.

    Hans flickvän begick självmord för flera år sen, han hittade och försökte rädda henne, men förgäves.

    Han berättade det när vi träffats i ett tag, jag blev givetvis chockad och beklagade djupt. Trodde inte att det här skulle påverka mig speciellt, förrän nu - ett år senare.

    Även att han knappt pratar om själva händelsen blir jag påverkad, tänker på den ganska ofta - ju mer jag älskar honom desto mer ont gör det - tycker så hemskt synd om honom att mista sin älskade på det hemska sättet, han är ju så himla rar, fin och genomsnäll som inte alls förtjänade det här.

    När vi flyttade ihop sa jag till honom att han får plocka fram saker som tillhör henne i vårt hem om han ville, han blev oerhört glad. Tycker det är självklart för honom att bearbeta på hans egna villkor, jag är inte svartsjuk och dylik alls.

    Men, hur ska jag kunna hantera mina egna känslor? Han har inte sett mig bli ledsen när han pratade om henne, jag släpper taget om inspärrade känslor när jag är ensam. Vill verkligen att han ska kunna prata med mig om henne villkorslöst.

    Vet inte om jag egentligen bör berätta för honom vad jag känner?
    Tänk om han slutar prata om henne och stänger in känslor i sig själv om jag berättade?

    Det är ett jobbigt dilemma. Finns det någon därute som är i mina skor?

  • Svar på tråden Min sambos bortgångna flickvän
  • oroligasambon
    gutenntag skrev 2016-02-05 16:26:27 följande:

    Jag tror att det är viktigt att du ska låta honom få veta att du finns där för att lyssna, sörja, prata tillsammans med honom i alla väder - på HANS villkor. Ta inte upp henne utan låt honom ta initiativet ifall han vill prata, men låt honom som sagt veta att du finns där.Känner igen mig mycket i det du skriver då min pojkväns mamma gick bort när han var ca 12 år. Jag har låtit honom få veta att jag alltid finns här när han vill bearbeta, men bara när han själv vill och är redo. Är också jätteledsen för hans skull och har gråtit massa gånger när han inte sett. Det är ju HONOM det är synd om, inte mig!! 


    Absolut, det är precis vad jag gör som du gör. Hur överlever du detta? Det är HONOM det hela handlar om, aldrig visat och krävt att han skulle trösta mig. Han vet tydligt att jag gör allt för att finnas där för honom, men ändå tynger det mig.

    Skönt att inte vara så ensam om detta!
Svar på tråden Min sambos bortgångna flickvän