För hård och elak?

Så som du uttrycker dig kan ja nästan 100% säga att du lider utav någon diagnos. Du berättar att OM du ska vara med pappan o barnet en helg klarar du inte av att jobba. Det låter sjukt? Du säger att du är skör?? Och att du inte orkar diska efter dig för att du är så trött. Är du trött hela tiden? Kolla upp det där. Det låter inte som om du är frisk..

Bra att du är ärlig, men ibland är det ärlighet som gör ondast. Så ja det är ett hårt brev, men kanske nödvändigt. Tänk dock på att du skriver om hans barn, den människa han älskar mest på jorden. Det gör ont att tänka sig att andra inte älskar att vara med ens barn. Kanske kan du ljuga lite vitt där oc säga att du ÄLSKAR tillvaron med hans barn men att du trots det blir så trött av det att det inte kommer att fungera i längden.

All heder åt dig för att inte ge falska förhoppningar,men hade jag varit mannen hade jag blivit sårad. Kanske skriva ett brev till om hur mycket han betyder för dig?

Hade det vart jag, hade jag i vart fall uppskattat din ärlighet OCH tydlighet, även om budksapet inte hade gjort mig glad. Men då viste jag i vart fall. Då har man en bas att ta ett beslut ifrån hur man vill ha det i sitt liv.

Generellt tror jag att det är svårt för människor som inte arbetar "aktivt" med andra människor i problematik, att förstå hur mycket man ger av sig själv. Att det inte bara är en fråga om kompetens, utan att man lägger ned så mycket av sin "själ" i sitt arbete, att tystnaden och tiden för återhämtning ÄR ett måste. Det går inte att bara ge. Någon gång måste man få vila själen. Och det är ganska otrevligt att det förvandlas till nästan anklagelser att man är egoistisk, för det är verkligen inte vad det handlar om. Men att vara tydlig med vad man behöver för att fungera i en relation, fungera i livet och som människa, det är väll verkligen en ärlighet som minst är miniminivå i en relation? Hur skulle det annars fungera, att andra parten har RÄTT att kräva musten ur en, för att man är i relation? Rent logiskt tror jag att dom flesta förstår hur den relationen kommer må i framtiden, och även om jag emotionellt kan förstå att din särbo har önskemål om att prova - vilket i sig är ett GOTT betyg åt er relation - rent logiskt kommer han över tid också inse att det inte skulle fungera. Och det är bara så.

Utifrån mitt perspektiv, tycker jag inte att du kunde gjort på så många andra sätt, och jag tycker inte du behöver känna något dåligt samvete eller ångest för ouppfylda krav för att en relation MÅSTE se ut på ett visst sätt eller MÅSTE fungera si eller så. Min erfarenhet från relationer som gått "illa", är att det är precis när man överger sig själv - det som är positivt i våra liv - det är då det börjar barka åt.... för då har motparten antingen inte sätt eller förstått ens egna förutsättningar, och dom måste respekteras om någon ska må bra över tid - oavsett vad ens egna drömmar och tankar är. Sen kan det i dom flesta fall gå att hitta kompromisser som fungerar bra. Men det är något som växer fram över tid, inget som bara rasslar ned per automatik här och nu.

Läste mest bara jag,jag och jag. Och att skicka ett brev? Du är inte hård, däremot absolut ingen person som nån borde lägga energi på i en relation. En sån fullblodsegoist som du ger inget mervärde. Hoppas han förstår att gå vidare.