För hård och elak?

Jag förstår vad du menar men jag håller med din pojkvän. Du låter väldigt hård när du skriver att du kan "till och med (vilken hjälte!) låta barnet få sova över", att du känner det som att du jobbar när du är med barnet, att du inte vill träffa din pojkvän ibland. Du lägger skuld genom att påstå att han och sitt ex vill att du ska bo med barnet pga problematiken, som att du utgår från att han ser dig som en barnvakt eller nåt. Det låter som att du är väldigt uppoffrande och helst av allt egentligen inte vill vara i relationen eftersom du tagit upp så många punkter som är fel. Och då spelar det ingen roll att du sen skriver att ni har det underbart tillsammans för du har redan skrivit massor som tyder på motsatsen. Dessutom får du det att framstå som att det är hos själva barnet som person problemet ligger, inte i faktumet att det är ett barn. Att du till råga på allt skriver att du älskar honom men, fritt citerat, skriver att "passar det inte kan jag dra", det känns otroligt hjärtlöst. Att vara tillsammans med nån som har den inställningen att om jag inte får det på mitt sätt så skiter jag i det är väldigt tärande. Du verkar helt ovillig till att kompromissa.
Du kunde ha skrivit ett brev där du får fram din åsikt och dina synpunkter utan att skuldbelägga alls, det hade räckt med att du vill ha din fritid och frihet, är din pojkvän en normalvettig person hade han förstått det. Klart du inte ska göra något du inte vill men du var onödigt hård i ditt brev, speciellt som du går så hårt åt hans barn. Vilken förälder vill höra sådana saker?

Tycker det är klokt att inte vilja flytta ihop när du inte vill bo med barn, och jag tycker inte att det är något konstigt med det du känner, men jag tycker också att brevet bitvis är lite väl hårt. Har några exempel nedan:

"Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn." Jag förstår dig men jag men det låter hårt och nästan som att du vill straffa honom för att han har barnet. Tycker det hade räckt med att bara säga att du inte alltid vill ses för att du behöver lugn och ro.

"Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt." Känns märkligt att du drar upp mamman, det har väl inte din kille något med att göra. Sen låter det lite anklagande, som att du tror att han vill utnyttja dig för ditt jobb.

"Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill." Återigen helt förståeligt att du känner så men hade det inte bara räckt att nämna att du är mån om din egen tid. Det uppfattas hårt när du så tydligt och markant exkluderar hans barn.

"Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med." Att interagera med andra människor handlar mycket om att ge och ta. Att bara umgås "på sina egna villkor" låter otroligt självcentrerat, och som en person man inte vill umgås med. Att du inte vill umgås mer än du orkar har jag inga invändningar emot.

"Det va ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det." Det får det att låta som att du anklagar honom för att inte ta ansvar för sitt barn. Jag hade blivit sur om någon sagt eller skrivit så till mig.

Kanske hade han tagit brevet bättre om du fokuserat mindre på HANS barn och kanske på barn mer generellt. Du låter brevet igenom nästan lite skuldbeläggande kring barnet. Jag tror också det hade gått bättre fram om du undvikit att anta vad han vill, även om du vet eller tror dig veta att det är så han tycker eller känner. Det är bland det värsta jag vet, när andra talar om för mig vad jag tänker/känner/vill.

Bra att du är ärlig, men ibland är det ärlighet som gör ondast. Så ja det är ett hårt brev, men kanske nödvändigt. Tänk dock på att du skriver om hans barn, den människa han älskar mest på jorden. Det gör ont att tänka sig att andra inte älskar att vara med ens barn. Kanske kan du ljuga lite vitt där oc säga att du ÄLSKAR tillvaron med hans barn men att du trots det blir så trött av det att det inte kommer att fungera i längden.

All heder åt dig för att inte ge falska förhoppningar,men hade jag varit mannen hade jag blivit sårad. Kanske skriva ett brev till om hur mycket han betyder för dig?

Jag uppfattar brevet som lite väl mycket "jag jag jag" "mina behov" sida upp och sida ner. Det är väldigt lite "vi".

Jo, det är bra skrivet, budskapet är tydligt och det är bra att du vet vad du vill, men jag får ändå lite "jag älskar dig, men" och "my way or the highway" över det hela. Jag upplever att du är övertydlig om DIG och DITT. Jag mår lite illa över innehållet och dessa utförliga beskrivningar om dina behov om jag ska vara ärlig. Du hade kunnat korta ner det betydligt.

Någon annan tog upp att du kanske borde ha tagit det lite lugnare om att skriva om just hans barn och istället lämnat det lite mer allmänt kring barn generellt. Våra egna barn ligger oss väldigt nära hjärtat. Nej, här ska man inte vara för ärlig och i just denna fråga varar inte ärlighet längst. Finkänsligheten varar längst. Du hade kunnat få fram samma budskap utan att prata specifikt om just hans barn.

Slutligen: Vilket var syftet med din tråd? Du kan nog inte få svar på om du var hård och kall från oss här på FL. Vi befinner oss inte i din mans skor och vi tolkar saker "utifrån" med viss distans och saklighet. Den distansen har inte din särbo. Det är var hans ribba ligger som spelar roll.