mini72 skrev 2016-02-20 10:23:14 följande:
Här kommer jag med ett positivt besked! Clearblue's Digitala visade "1-2 veckor gravid" igår på TD - RD14. Det kom verkligen inte som någon överraskning eftersom jag haft känslan i kroppen en längre tid nu.
Hjärtat i bilden visar dagen för ÄP/befruktning och morgontemperaturen har efteråt legat stabilt hög. Därför väljer jag att inte bekymra mig för varken MF eller MA, eftersom jag säkert kommer märka på tempen om nånting ändras, i och med att den styrs av hormonerna.
Tog blodprov igår som kliniken ger svar på efter helgen. Blir intressant att få veta hcg-värdet och eventuellt höra om jag kan sluta med efterbehandlingen med Progynova och Lutinus. Är egentligen lite nervös för att inte min kropp ska klara detta helt på egen hand, då jag har hamnat i ett tidigt stadie av övergångsåldern och hormonerna har varit svajande.
Har satt in 2 embryon som var av mycket hög kvalitét, så kan ju också hända att jag väntar fler än ett barn. Just runt midjan och brösten har jag blitt större och har en del molvärk i livmodern och ut mot ljumskarna. I övrigt mår jag oförskämt bra och går flera promenader varje dag. Ska även få lägga upp träningsprogram på gymet.
Har svårt att lämna tanken på Ruvningsdagar nu när jag alltså är gravid, men har en App som berättar för mig att jag är i v.5 (4+3) med BF 25 oktober. Räknar med att komma till kliniken på UL runt 11/3.
För min del har allt detta gått i rasande tempo: November 2015 kontaktade jag kliniken och i december gjorde jag en månad med blodprovtester som var nästan omöjliga att tolka eftersom mina hormoner gick bananas och cyklusen blev allt för kort (19 dagar). I början av januari 2016 var jag på första undersökning på kliniken, där läkaren kallade mig för en "svår nöt att knäcka". Startade med höga doser av hormonsprutor den 21 januari och 5 februari hade jag ET med positivt gravtest den 19 februari. Svårt att tro att detta är sant?!
Hur tänker ni andra runt själva omställningen mellan IVF-försök/gravid? Hur ska man tänka för att hålla modet uppe, tills man får berätta det här för omvärlden? Är det någon fler som fortsätter med medicin/stödbehandling, och hur länge?
Visst är det jobbigt att inte kunna berätta. Det känns som världens största hemlighet man går och bär på. Jag vet inte hur jag hanterar det riktigt. Men jag försöker nog alltid ha nåt att se fram emot inom veckan som kommer, om så bara en mysig middag på Fredman. :)
På mig tas inga blodprov alls. Jag fick Lutinus i 14 dagar och sen får jag hålla tummarna. Det verkar mer övervakat i Norge.