Har nån här skrivit brev till sin partner? Funkar det?

Jag brukar göra det när det är någonting jag tycker känns svårt eller jobbigt att prata om. Inte för att han har svårt att lyssna utan för att jag lätt blir känslosam och har svårt att formulera mig, så det känns bättre att kunna sitta i lugn och ro och välja mina ord. Och skönt att veta att han kan läsa allt till punkt, fundera lite själv utan press och därefter kan vi ha en dialog om det.

Jag har gjort det. Funkade jättebra, då får han läsa det i lugn och ro först, utan möjlighet till att avbryta eller så och man får allt sagt.. Diskussionen efter blir ofta lugnare och bättre.

Tack. Håller på att övrlägga med mig själv om jag ska våga eller inte. Är rädd att jag förstör allt och sedan är det försent.

Om du törs kan du ju lägga ut det här innan du ger honom brevet, för att få andra läsares reaktioner. Så kan du se om folk tror att det är ett brev som kan förstöra eller inte. Fast du kanske inte menade att brevet skulle förstöra, du kanske menade nåt annat.

Jag undrar hur mitt liv skulle se ut om jag lämnade dig. Skulle jag sakna dig? Vad med dig skulle jag sakna? Jag vet inte riktigt. Det första jag kan tänka på är att jag skulle sakna en "barnvakt ". Inte en man. För mig är det barnhanteringen som just nu gör att jag är kvar. Jag blir ledsen, tom och kall inombords när jag tänker på det. Jag vet inte hur länge jag kan leva så. Jag är besviken, jag vill känna något mer än så. Men hur? Jag bad dig att lägga dig samtidigt som mig oftare. Inte för att jag bad dig, inte för att jag tjatade, inte för att du fick dåligt samvete om du inte gjorde det. Utan för att du ville. För att det betydde mycket för mig. Det gör det inte längre. Nu är det skönt att vara själv i sängen. Jag tycker det är skönt att sitta själv hemma när barnen somnat på kvällen. Jag saknar inte dig. Vi skrattar inte ihop längre. Det enda jag drömde om var att du skulle jobba dagtid, att vi skulle va hemma samtidigt på helger och kvällar. Men nu. Jag vet inte. Det är bara barnvakt som jag har behov av. Inte närheten till dig. Jag mår illa av att ens tänka tanken på att jag inte saknar dig. Känner mig som en hemsk människa. Vill inte bli en bitter människa som ångrar sina val. Vill inte heller splittra barnens familj. Jag vill inte flytta. Jag vill inte bråka. Jag är bara så ledsen för att det inte funkar. Jag längtar inte efter någon annan. Ingen som skulle ersätta dig. Men vi är inte ett par längre. Vi jobbar inte som ett team. Jag känner inte att du ser vad betyder mest, vad som är viktigast för mig. Och jag orkar inte försöka längre. Jag älskar inte längre. Vill att du ska ha det bra, vill dig inget illa. Du är barnens pappa. Det är du bra på. Mycket bättre än jag är på att vara mamma. Hur skulle livet se ut om vi lämnade varandra? Önskar att vi kunde sitta ner och prata. Önskar att vi kunde gå i parterapi. Jag kan inte själv reda ut detta. Och inte du heller. Varenda gång vi pratar om något av det här så blir det bara värre. Nån bli arg, ledsen eller missförstår den andra. Skulle därför vilja ha en annan närvarande. Jag skäms. Jag förstår inte hur det kunde bli så här. Kan vi fortsätta vara vänner om vi lämnar varandra? Skulle vi kunna göra det bästa för barnen? Jag är tveksam. Vad känner du? Kan vi leva ihop som kompisar och hoppas på det bästa? Räcker det? Jag är inte rädd för att bli ensam. Men jag känner mig ensam i dessa tankar och känslor. Skulle så gärna vilja kunna prata med dig utan att du blev arg och helt ifrån dig. Jag gör inte det här för att reta dig, provocera eller testa. Jag är bara uppgiven. Jag har tappat bort mina känslor. Jag ville ha mer, hjälp med huset, matlagning, disk och allt. Alla sysslor och måsten och ansvar tog kål på mig. Det värsta är att du inte såg det. Och när jag pratade med dig om det så var jag redan knäckt. Du började ge mig en sovmorgon extra. Men alltför många gånger fick jag det sedan slängt i ansiktet vid senare tillfälle. Det tog hårt. Jag klarar inte av hetsigt temperament längre. Orkar inte hela tiden tänka på vilka ord jag kan använda för att du inte ska missförstå, hur jag ska försöka förklara saker för att du ska kunna förstå vad jag menar. Och framför allt. Kunna diskutera hur vår framtid skulle se ut... Är du verkligen nöjd? Vad känner du? Saknar du inget? Jag tror inte att det är nyttigt för barnen att leva med oss tillsammans om vi inte älskar varandra. Kan du sakna mig? Skulle du kunna gå vidare med någon annan? Skulle du flytta till Gotland? Skulle du kunna vara min vän? Vi har en lång historia. 11 år. Känns som en livstid. Jag vet inte vad jag skulle göra av min framtid om vi skulle lämna varandra. Finns det något hopp? Är det verkligen bara jag? Vill inte ersätta dig. Men nu är det som att bo med en kompis. Som jag har svårt att komma överens med. Som inte ser mina verkliga behov. Jag undrar så hur din reaktion skulle bli om jag pratade med dig om det här... Uppdelningen av vem som gör vad här hemma känns jättebra. Men det får mig ändå inte att känna mig som jag hade hoppats. Är för verkligen för sent?

Försök o tona ned lite.Korta ned lite...

Får lite känslan av att det verkligen är kört, när jag läser.

Hade själv tolkat brevet som att nu finns inget kvar.

Ok, tack för att du läste och delade din åsikt.

Oj. Jag vet inte, jag är osäker på om brevet verkligen är till en annan människa, eller om du egentligen bara behöver reda ut dina egna tankar. Det som framgår är att du har tappat dina känslor för din partner, då du upplever att du har fått bära allt ansvar för hem och hushåll, för länge, utan att få något gehör för dina önskemål. Men du uttrycker inte riktigt tydligt om du VILL försöka på nytt, eller inte. Vad är det för reaktion du hoppas på från din partner? Vill du att han ska ta steget till att avsluta förhållandet, eller erbjuda sig att gå i parterapi för att kanske rädda det ni har?

Jag skulle vilja veta hur han känner för oss. Och att vi provar terapi. Jag är inte säker på hur jag vill ha det, skulle vilja ge det ett försök till efter att han fått reda på vad jag känner.

Jag tycker inte du ska ge honom brevet. Det verkar som att ni redan haft många samtal som inte lett till något gott. Och jag tror du i den här meningen ovan hittat den enda lösningen - sök hjälp.

Många, många par hamnar i en djup svacka när de blir "kombos" mer än älskande par. För en del är det kört och det är meningen att gå vidare. För en del går det att komma ur svackan - och som alla andra tuffa saker som man övervinner - komma ur starkare. 
Det enda sättet att veta är när det gått så här långt att ta hjälp av en duktig terapeut. Även om ni bestämmer er för att gå skilda vägar är terapi ett jättebra steg för att få ett bra avslut.

Så håll det här inom dig ett litet tag till, och gå till din partner och säg att ni ska söka hjälp. Ta upp det där, så att ni kan få hjälp att handskas med alla frustration och ensamhet.
Kram och lycka till. 

Ibland kan det räcka med att bara skriva brevet, det behöver inte nödvändigtvis bli överlämnat för att det ska kännas bättre.
Men det beror väl på ämnet givetvis...
Jag har skrivit brev till min man och det landade bra den gången.
Men jag vet inte om jag skulle vilja att vår relation blev en enda brevväxling fram och tillbaka, detta var ett väldigt specifikt tillfälle och ämne.

Jag tyker det var JÄTTEfint o rörande skrivet.. Verkligen. Sitter lite i samma båt. Med mycket tankar o funderingar - om, om inte, ifall, kanske.... Men får nog känslan då jag läser att du vill det ska ta slut, att ni skall förbli vänner o vara sams men det för din del är över....är det så?

Jag har skrivit flera gånger till min man. När ämnet varit så känsligt att det varit svårt att prata om. Det har varit jättebra.

Ja, o jag skulle kunna ge detdär brevet.