När blir det lättare? :'(

Jag tror att det hysteriskt ledsna kan gå över på relativt kort tid men däremot är det inte alla barn som sen börjar studsa in. Mina barn har inte studsat in vid lämning förrän i femårsåldern men det är bara periodvis som det har varit riktigt jobbiga lämningar.

Men det kommer absolut bli bättre när ditt barn vant sig mer och lärt känna alla på förskolan osv.

Jag lämnade aldrig mitt barn gråtandes. Skulle aldrig falla mig in att vända mitt gråtande barn ryggen. Inte i någon situation.

För oss kom vändningen när vi började vinka till varandra i samma fönster varje gång. En tydlig rutin. Även om de var ute när vi kom dit så gick en in till hallen och vinkade till mig med sonen.
Han ville inte se att jag stängde en dörr/grind mellan oss antar jag men att vinka blev en kul grej. Till slut kunde vi vinka i lekrummet eller ute på gården.

Jag utbildar mig till förskollärare och läser mycket om anknytning vid inskolning. Jag tycker inskolningen är för kort sett till barnets bästa, borde egentligen pågå i ett par månader. Prata mycket med personalen, är det en person som har hand om ditt barn lite extra? Stor eller liten grupp? Kan du vara där lite extra, tex vid hämtning? Då blir det mer konkret för barnet att det här är en rolig plats att trivas på, det tycker mamma också

Tack för era svar!

Han har en förskolepedagog som alltid tar emot honom vid lämningen och hon menar att det bättre att inte dra ut på det hela, det är därför det blir så tvärt. Jag hör ju att han slutar gråta redan innan jag har lämnat området (i princip så fort han får syn på sin favoritleksak som alltid står redo för honom när han kommer), så hon verkar ju ha rätt i det. Men just att han börjar gråta redan när han märker att vi är på väg till förskolan och sedan klamrar sig fast vid mig när vi kommit in gör ju att man känner sig så hemsk.

Ja, jag har hört om 3-dagarsinskolningarna, låter helt fruktansvärt. Tyckte också att de två veckorna vi skolade in sonen var väldigt kort.

Åh, jag önskar ibland jag var den som började jobba tidigt och slapp lämningen på förskolan. Håller tummarna för att det blir bättre snart!

Jag var ett sådant barn som grät och inte trivdes på dagis.

Även som äldre har jag ofta ogillat fritids och även skolan pga att jag känt mig ensam, utanför och malplacerad.

Har alltid varit blyg, och stillsam. Dagis var inte skoj för mig. Jag var så ledsen när min syster var sjuk och fick stanna hemma men inte jag.

Blev dessutom som 10-åring eller något sånt, utsatt för att andra barn lurade mig att min mamma hade kommit för att hämta mig, fastän hon inte hade det än. De visste att jag bokstavligen satt och räknade minuterna tills jag skulle få gå hem från fritids. Så de lurade mig och skrattade åt mig när jag inte kunde hitta min mamma.

Nej, vissa barn trivs inte i sådan miljö.

Det har dock gått bra för mig ändå, men det är inget jag glömmer.

Jag har aldrig lämnat ett gråtande barn, mina barn trivdes bra på förskolan. Lite för bra tror jag nu, jag tror inte att det var bra för dem. Min dotter har en språkförsening och det tror jag förvärrades av att hon gick i en stor grupp på förskolan.

Jag lämnar min treåring hysterisk varje dag på dagis fortfarande. Stannar jag kvar skjuter vi bara på problemet, det blir likadant ändå. Han lugnar sig fort och har många kompisar på dagis. Men det är jättejobbigt verkligen.

Att dom slutar gråta kan vara för att de ger upp helt enkelt och finner sig. Men det där med klamrandet låter inte så bra. Titta efter dagmamma. Kom många ggr och hälsa på. Ta hem dagmamman så hon kanske får vara ensam med ert barn hos er. Jag hade provat andra sätt än förskola om det var jag. Jag har egna barn som gått på förskola. De visade aldrig att det var jobbigt, men med de kunskaper jag har nu hade jag gjort på ett annat sätt ändå. Även de barn som inte gråter upplever en inre stress. Inget barn vill separeras från föräldrarna, men det kan göras på olika sätt.