• Anonym (ts)

    Jag bryr mig inte om hans unge

    Har levt med min sambo några år. Han har en unge sedan tidigare som bor här vardagar då ungen går på förskola i närheten. I början var jag engagerad, hjälpte till vid nattning, hämtning på förskola, lekte och fixade kalas och allt vad det var. Nu, några år senare, är jag så jäkla less. Jag har verkligen ingen lust med såna saker utan gör hellre saker själv och låter sambon sköta sin unge på egen hand. Ungen lever om här hemma och då kan jag bli irriterad, men veckorna går fort och snart är det helg igen och då åker ungen till sin morsa för det mesta. Så det är ju skönt att få helgerna fria. Ungen gör saker med sin morsa på helgerna, och min sambo sköter ju allt kring ungen när ungen är här. Är det så hemskt och farligt att jag inte bryr mig om ungen? Några med erfarenhet som har bott länge på detta sätt - att sambon har unge/ungar sedan tidigare och man själv inte tar nåt ansvar? Det ansvar jag tar kring ungen är minst sagt motvilligt, och jag ställer upp bara för att göra sambon nöjd. Funkar upplägget i längden för alla inblandade? Jag har inga känslor för ungen alls, men har accepterat faktum att ungen kommer vara här ibland. Ungen märker väl att jag inte är så engagerad, men jag vet inte vad hen tycker om det. Dagarna går och vi alla lever i det. Sambon uttryckte tidigare att han tyckte jag skulle ta stort ansvar kring hans unge och se oss som familj och jag har berättat hur jag tänker kring det. Så han vet ju och ser ju att jag inte är eller vill  vara brydd kring ungen. Han vill nog att jag ska vara på ett annat sätt men det verkar ändå som han accepterat detta. Jag har en bild av hur det "borde" vara, men kan inte leva upp till det. Lyckliga kärnfamiljen går ju inte av förklarliga skäl att få med honom. I den bästa av världar borde jag ju engagera mig i den "familj" jag fått, i den lyckliga bonusfamiljen, men jag har ingen lust eller ork eller känsla för det. Så nu är det såhär tills vidare. Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta, kanske bara samla mina tankar. Någon som känner igen sig? Är det förkastligt eller är det hållbart? Min sambo vill jag inte vara utan såklart.

  • Svar på tråden Jag bryr mig inte om hans unge
  • Anonym (Sara)

    Känns tråkigt, tycker jag. Ni lever tillsammans, men du bryr dig ändå inte. Tycker synd om barnet. 

  • Anonym (fia)

    Vill du leva med din sambo så får du stå ut med ungen. Men av det jag läser känns det som att du kommer ledsna.
    Jag har också levt med en karl och hans  ungar, jag stod ut ett par år sedan sa jag tack och hej.

  • Anonym (Drottningen)

    Du gör inget fel.Pappas barn-hans ansvar.Lycka till.

  • smulpaj01

    Välj att bli särbo, enbart träffas på helgerna och framförallt skaffa ALDRIG gemensamma barn - då är allt lugnt och ni kan fortsätta tillsammans

    Annars inte och det fattar du nog själv!

  • Anonym (ts)
    smulpaj01 skrev 2016-02-18 18:36:31 följande:

    Välj att bli särbo, enbart träffas på helgerna och framförallt skaffa ALDRIG gemensamma barn - då är allt lugnt och ni kan fortsätta tillsammans

    Annars inte och det fattar du nog själv!


    Vad skulle vara fel med att ha gemensamma barn?
  • Anonym (ts)
    Anonym (Sara) skrev 2016-02-18 18:32:32 följande:

    Känns tråkigt, tycker jag. Ni lever tillsammans, men du bryr dig ändå inte. Tycker synd om barnet. 


    Ungen har ju sin mamma och pappa, tänker jag. Varför är det synd? Vad är det ungen borde ha som hen inte har här? Jag är ju ett extra tillskott som kan passa ungen i nödsituation och som lever med pappan, men mer än så är det ju inte. Jag tycker inte att det är synd direkt att jag inte har en förälder-barn relation med ungen. Vad tror du ungen saknar om den har två närvarande föräldrar?
  • Anonym (ts)
    Anonym (fia) skrev 2016-02-18 18:33:24 följande:

    Vill du leva med din sambo så får du stå ut med ungen. Men av det jag läser känns det som att du kommer ledsna.
    Jag har också levt med en karl och hans  ungar, jag stod ut ett par år sedan sa jag tack och hej.


    Anonym (Drottningen) skrev 2016-02-18 18:33:41 följande:

    Du gör inget fel.Pappas barn-hans ansvar.Lycka till.


    Kanske kommer jag ledsna, jag vet inte faktiskt. Vet någon det oavsett om det finns barn med i bilden eller inte? Jag har format situationen till vad den är och ser det som den bästa lösningen att ha så lite med ungen att göra. Tidigare var det mer.

    Har förstått av erfarenhet att det såklart inte är mitt ansvar att göra vissa saker som jag tidigare gjort. Det är verkligen föräldrarnas ansvar, det är otroligt svårt att engagera sig tillsvidare (på obestämd framtid, dygnet runt, året om) utan att ha föräldrarollen/föräldrakänslorna upplever jag. Lättare för ungens släktingar som inte bor med ungen, är jag övertygad om. Hans ansvar, helt klart. Tack Drottningen för ditt lycka-till!
  • Brumma

    Att du inte tar något ansvar tycker jag är en sak och något som är upp till er. Däremot tycker jag inte att man bör leva med någon man inte tycker om. Alls. Du skriver själv att barnet märker av att du inte är så engagerad, vilket i sig kan vara hekt ok - även föräldrar kan vara olika engagerade och alla är inte några "lekföräldrar" tex. Det brukar bli bra ändå.

    Men märker barnet även av att du helst inte vill ha barnet där alls?

    Du skriver det inte rakt ut men det låter som om du inte tycker speciellt bra om barnet eller att barnet är där på heltid?

    Jag tror att sådant märks nämligen.

    Så, jag tycker som sagt att det är ok att låta föräldern ta ansvaret för barnet, även om jag tror det kan ställa till problem i längden om ni vuxna inte har samma tanke där, och det verkar ni inte riktigt ha?

    Däremot tycker jag inte det är bra om barnet känner av din aversion mot barnet. Ingen skall behöva känna sig oönskad i sitt hem.

  • Brumma
    Anonym (ts) skrev 2016-02-18 18:38:30 följande:

    Vad skulle vara fel med att ha gemensamma barn?


    Jag tror att det kan bli ett stort problem efter vad du beskriver.

    Din sambo är egentligen inte nöjd med att du tar en avståndstagande roll, även om han verkar acceptera det. Frågan är om han skulle acceptera det om ni fick gemensamma barn? Då skulle särbehandling märkas ganska tydligt...

    Jag tror det kan vara bra att ha en gemensam grundtanke om ansvar och engagemang innan man skaffar gemensamma barn, annars är risken stor för att det leder till stora konflikter mellan de vuxna.

    Jag tror inte heller att barn mår bra av att särbehandlas från andra barn i familjen. Dvs, det är ok att inte älska sitt bonusbarn men man kan inte stänga ute barnet och särbehandla.

    Så. Att gå in i ett förhållande där det finns ett barn sedan innan och inte ha gemensamma barn är lättare än att ta samma avståndstagande roll med gemensamma barn.
  • MenKomIgemVaFan

    Den där ungen kommer att få en fucked up bild av vad en familj är och vad kärlek är.

    Det blir ju på ett sätt som en dysfunktionell familj, iom att hen bor där på heltid. Hen möts av en kärleksfull pappa och en...kall(?) styvmamma.

    Varför vill du utsätta barnet för dig? Varför vill du utsätta dig själv för barnet?

    Jag skulle aldrig bo tillsammans med någon som jag känner så illa för.

Svar på tråden Jag bryr mig inte om hans unge