Inget stöd av familj under graviditet
Jag är nu höggravid med min första bebis! Alla i min omgivning har många barn sedan tidigare, och jag har alltid varit där och stöttat genom jobbiga graviditeter, sjukskrivningar, arrangerat babyshowers, ställt upp som gudförälder, alltid barnvakt, har spenderat vissa veckor alla mina lediga stunder för att stötta dom jag älskar när dom har haft det svårt! Det jag också har gjort för alla syskon och vänner är såklart att köpa presenter på presenter på presenter, ibland bara spontant, ni vet "Grattis ni är gravida" eller "grattis nu har bebis kommit" eller "grattis ni ska ha en tjej" och jag har gjort detta såklart utan några tvång utan endast för att jag ville göra dom glada! Speciellt om dom haft en jobbig graviditet! Och utöver presenter så har jag försökt att distrahera dom från det jobbiga och hjälpa dom med städning, fixa tjejkvällar, erbjuda barnvakt osv., Ni hajjar bilden..
Nu är jag i slutet på min graviditet och är såå besviken på dom flesta omkring mig.. Knappt så jag kan titta på dom nu utan att bli skitledsen och arg! Mina vänner har jag inte sett röken av sen jag vart gravid för dom är ju såå himla upptagna tydligen, men dom bryr jag mig knappt om i jämförelse med min och killens familjer! Jag har haft en HEMSK graviditet, konstant smärta av olika anledningar sen vecka 18, nu den senaste månaden har jag knappt kunnat lämna hemmet då jag är så gott som sängliggande. Ingen har varit här sedan flera månader tillbaka!! Inget tjejsnackstöd, ingen bb-shower ingen hjälp med hem eller mathandling, det är som om dom helt enkelt inte bryr sig om att jag ligger här med skitont och inget liv! Med min familj har jag försökt att gjort anmärkningar och pikat på att dom jättegärna får komma förbi, att jag bara är hemma och gör ingenting och att jag skulle tycka att det var kul om dom bara kom förbi en snabbis på kaffe liksom. Mitt ena syskon verkade fatta vinken en gång då jag hade ringt dit och grinat till henne i telefon, då kom hon hit en kväll och umgicks men det kändes så jäkla ogenuint eftersom jag i princip hade känslomässigt utpressat henne med tårar. Det andra syskonet som jag nästan förväntade mig mest ifrån eftersom jag har ställt upp så sjukt mycket för henne är aldrig här och svarar knappt när jag ringer ens, när jag försöker få över henne eller att få henne att umgås då har hon ju inte tid för hon har ju barn... :-l ..Tydligen så duger jag bara att umgås med när jag är avlastning för henne med barnen och plockar ut hennes disk från maskin..
Och det här med presenter, jag har egentligen aldrig förväntat mig något tillbaka, iaf inte så mycket jag har gett.. men alltså ni har typ 15 jäkla ungar sammanlagt, har ni seriöst inte ens något rent begagnat som ni kan ge bort? När jag har spenderat tusentals kronor på era barn på fina kläder och leksaker! Är det verkligen så svårt att handla ett par söta strumpor bara för att lyfta någon annans humör? Speciellt om någon funnits där för er när ni haft det svårt, och jag är sannerligen långt mycket fattigare än vad dom är.. Jag vet att jag är för snäll men jag har aldrig känt mig så trampad, undanskuffad och oälskad av min familj som under den här graviditeten!
Vet inte vad min poäng är med den här tråden? Men är det någon som känner igen sig? Borde jag dra upp det här på något sätt eller helt enkelt sluta upp med att ge så mycket av mig själv? Vilket jag bara tyckt varit kul/glädjande framtill nu, tycker om att göra dom jag älskar glada, men har inte varit särskilt glad över det denna grav..