Förstör jag för pappan och barnen?

Jag har blivit lämnad för en kompis dessutom.... Ja det gör ont, jävligt ont... Men ingen vinner på att jag uppför mig som en jävla idiot och skapar kaos... Allra minst vinner barnen på det... Jag har varit arg, jag har förbannat honom,... Till min mamma och mina vänner gentemot honom har jag haft en artig och trevlig ton och vi kan idag samarbeta om barnen utan problem, vi umgås inte men pratar med varandra när vi träffas... Idag var vi på utvecklingssamtal med ena barnet och då satt det barn jag har med min nya man i exet 's knä.... Hade jag uppfört mig som du tycker är naturligt hade vi alla varit förlorare i det hela...

Så nej jag ville inte separera men hade vett nog att hålla en sansad ton vilket är fullt möjligt om man väljer att inte vara så jävla egoistisk. Så vår separation var lugn och smidig trots mina känslor för jag satte barnens bästa framför allt. Det handlar bara om att uppträda vuxet x

Folk verkar anta att den som väljer att bryta upp tjoar och tjimmar och skålar i champagne "typ" men det finns ofta en stor sorg i att avsluta ett förhållande ( nu räknar jag inte in otrogna assholes här) så det är inte alltid lätt för den som tar beslutet heller..... Så varför ska den straffas för att den haft modet att avsluta något som inte fungerar...

Varför är det så synd om mannen att han ska "tvingas" bo med ts.. Knappast kul för ts att bo med mannen när man väl valt att bryta upp heller.. Men hon väljer att göra det för barnens skull... Men blir ändå kallad ego..... Så allt ansvar ligger på henne.. Han behöver inte ta något eget... Funkar det inte med brorsan så verkar ju hans föräldrar finnas och dom skulle knappast säga nej till barnbarnen...