Förstör jag för pappan och barnen?

Vi bodde inte ihop? Jag tror att det kan vara helt förödande att bo ihop, både för barnen och den framtida relationen som man ju trots allt ska ha framöver. Har någon väl bestämt sig för att det är över så bör man nog undvika att bo kvar om det inte är så att man är så vänskapliga att det går bra.
Jag tycker TS ex har rätt i det att han inte vill bo med TS. Jag tycker Ts ska flytta varannan vecka för att ge utrymme åt exet att få vara med sina barn på ett normalt vardagssätt tills lägenhetsfrågan är löst permanent.
TS man har dessutom inte burit sig illa åt, utan TS har tröttnat pga relationen blivit för kompismässig. TS ex kunde lika gärna krävt att TS skulle ut ur lägenheten om nu hon vill skiljas sedan kunde han haft ungarna hela tiden? Medan hon löste ett nytt permanent boende. Nu är det ju han som får ta allt, bo hos sin bror, hitta ny lägenhet och dessutom inte få vara med sina barn på ett normalt sätt. TS har ju liksom fått allt på sitt sätt..

Ja för de vänjer sig bäst genom att två (eller en) sårade föräldrar fortsätter att bo ihop? Det lär ju inte vara turbulent alls ..

Det är lätt för den som är "klar" med relationen att förhålla sig sval - i detta fall TS. Visst en del människor kanske också fixar att vara "normala" inför barnen. Medan andra som vet mig sig att de inte klarar av det gör klokt i att inte vara kvar. Det betyder inte för den skull att man inte ska få vara med sina barn. Att vara den mer sårade eller mer känslosamma personen gör en inte olämplig som föräldrar. Den här pappan vill ju vara med sina barn på ett normalt sätt.. jag tycker inte TS lösning erbjuder det..

Nu är det T.ex sportlov massa familjer reser bort, skulle säkert inte vara svårt för TS att låna någon lägenhet en vecka och låta honom flytta hem .. vill man vara tillmötesgående och anstränga sig så går mycket att lösa. Vill man inte det så är ju allt omöjligt också..

TS - det du inte känner för att förstå är skillnaden i att ha en kontinuerlig vardag ihop med barnen mot att ses under lite konstigs omständigheter hos farmor och farfar, på stan, eller att exet är hemma hos sig med barnen men sedan behöver gå. Att ha längre tid tillsammans är stort alla viktiga samtal kommer inte på beställning med barn. Att under en vecka ha vardag tillsammans är stort särskilt när det är tufft. Att vara den som sover med barnen och vaknar där att kunna ha samtal och funderingar som kan pågå några dagar och återkomma. Att vara tillsammans i det som är barnens hem. Jag vet inte hur du förklarar för barnen att pappa vill bo med dem varannan vecka, men att han i så fall behöver bo med dig vilket han inte orkar och att du vägrar ge honom den det utrymmet. För mig är begreppet en vardag tillsammans så tydligt i den kvalitet man har ihop med barnen att jag trodde folk förstod det.

Egentligen orkar jag inte höra allas personliga historia här men det är nog för de flesta underförstått att jag syftade till den som brutit upp ett förhållande där den ena blir lämnad och får sitt hjärta krossat som ts beskrivning av situationen antyder. Lämnar man en person som bedragit, sårat eller dyl så är det naturligtvis inte samma sak. Gör dig själv en tjänst och var inte så lättkränkt.

Du förstod kanske inte hinten, och tråkigt det du gått igenom även om jag inte orkar läsa hela inlägget då din personliga historia saknar relevans i sammanhanget, men jag syftade till ts fall där sambon som hon lämnat för två veckor sen uppenbarligen tar detta uppbrott hårdare än vad hon själv gör när han uttrycker att det är svårt att leva med henne under samma tak. Jag kan tycka att den som tycker synd om sig själv här är ts som vägrar mötas på vägen för att uppbrottet ska gå så smidigt som möjligt för båda parter. Istället ställs HAN inför ett ultimatum att antingen dela lägenhet med människan som får honom att må dåligt eller inte träffa sina barn mer än ibland. Hon har redan tagit ett beslut med eller utan hans samtycke som präglar båda deras liv dramatiskt, vilket hon naturligtvis har rätt till, men då får man också försöka vara lite storsint och ta ett steg tillbaks för att underlätta för den som uppbrottet är svårare för. Som sagt kallas det för empati.

Jag måste inte och har ännu mindre tid att sitta och läsa igenom 20 sidor när ts formulerat situationen i trådstarten så som man får anta att hon vill presentera den för att andra ska kunna bilda sig en uppfattning. Att sätta barnen i centrum skulle vara att de får vänja sig vid separerade föräldrar i hemmets trygghet innan de själva måste flytta ut varannan vecka. Bara för att en separation är långdragen betyder inte att initiativet till den är ömsesidig. Du verkar vilja rättfärdiga dig själv på något sätt när jag varken känner till, vill känna till eller ens yttrat mig om din privata separationshistoria.Hade ts erbjudit sin fd sambo att hyra en lägenhet tillsammans som de kan bo i växelvis så är det ett väldigt bra initiativ som både de vuxna inblandade och framförallt barn drar nytta av i en sån här situation. Det är mao mer i stil med att gå den andra till mötes som jag hittills syftat på än vad som framkommer i trådstarten eller några av ts inlägg, utan att behöva bläddra femton sidor bakåt vilket ingen normalt fungerande människa har tid med.För att citera ur trådstarten "Det var jag som ville avsluta relationen då jag börjat se honom mer som än kompis än en partner" Jag får väl anta att ts vet lite mer om sin egen relation och uppbrott med sin sambo än vad du gör. Och det är bara utifrån hennes egen formulering som jag bildar min uppfattning. Men du är väl en av dessa människor man stöter på ibland i vardagen som vill ha rätt hela tiden så jag bjuder på den; Du har rätt.