Förstör jag för pappan och barnen?

Nej egentligen är vi inte ovänner, han är nog bara ganska ledsen över att det blev som det blev. Så jag tycker inte heller att det borde vara någon omöjlighet att få det att fungera tills det löst sig med lägenheterna.

Jag vet inte om du missat att jag INTE har någonstans att bo varannan vecka (inget vettigt boende i alla fall). Vi kommer liksom inte "tvångsmässigt att utsätta" våra barn för att inte ha något boende varannan vecka.

Ja det är MITT HEM, det är det väl oavsett om jag äger det ensam eller inte, jag bor ju här. Det är mina barns hem också och det är hans hem (eller var beroende hur HAN ser på det).

Åter igen...vuxna män är INTE offer.

Jag vet att han är ledsen och sårad för att vår relation är slut och jag förstår att det är jobbigt för honom (det är jobbigt för mig med) och jag hjälper gärna till att underlätta umgänget för honom, inom rimliga gränser. Att han är sårad ger honom inte rätten att enhälligt besluta hur vi ska lösa det med barnen. 

Nej jag hjälper honom inte just nu för HAN är inte intresserad av den hjälpen.

Jag har också(?) empati och jag förstår att mitt ex mår väldigt dåligt just nu. Jag har inte heller några problem med att förstå varför han vill vara med barnen utan mig. Däremot vet mitt ex lika väl som jag att jag inte har någonstans att flytta varannan vecka. Han ställer alltså ett krav han VET att jag omöjligen kan uppfylla.

Det är rätt sorgligt egentligen för det är barnen och framförallt faktiskt mitt ex som är förlorarna när han vägrar att ens diskutera alternativa lösningar.

Så ja, för att kunna tillgodose sina barns behov och men också sina egna borde han "gilla läget" och faktiskt försöka göra det bästa av den här ganska tråkiga situationen. 

...

men jag anser till skillnad från dig att det faktiskt är personen med problemet som är ansvarig för att finna lösningen, och jag har inget problem med hur vi har det just nu.

Den som bryter upp får göra mer uppoffringar? Dummaste jag hört! Det tog mig många år och oändligt många tårarar innan jag hade lyckats samla tillräckligt med ork att faktiskt lämna min man. Våra problem gick inte att lösa men han hade gärna fortsatt va gifta, dock va det ju på bekostnad av mitt välmående. Så när jag väl satt ner foten så var jag färdig med att offra mig själv för honom. Sen självklart hjälper jag honom och underlättar så mycket jag kan, men det får gå åt båda hållen.

Men herregud! Sen när ställer man till det för att man avslutar ett förhållande som inte är bra och som varit dålig en lång period? Herregud!! Det är så man förundras ibland.

Man ställer inte till det för att man avslutar något dåligt, man rättar till något.

Hade det varit en man som startat tråden hade alla klappat honom medhårs och ansett att hans ex skulle bo kvar tills hen hittat något eget. Det för barnens skull.

Tror du verkligen att det är lätt och roligt att lämna sin livskamrat, pappan till ens barn? Tror du att man gläds åt att vara den som förstör kärnfamiljen för sina barn?

Vi hade det dåligt i ett par år, pratade om det och kom överens om att försöka jobba på förhållandet. Efter ytterligare ett par år där jag kämpade för att hitta tillbaka till mina känslor och för att skapa tid till bara oss och för att fixa "date nights" osv medan han inte lyfte ett finger för att förbättra förhållandet så tog jag beslutet om skilsmässa. För mig var det en stor sorg att lämna det förhållande som jag trodde skulle vara livet ut.

Och jag tror att det är vanligt att känna sorg när man lämnar ett långt förhållande, speciellt när barn är inblandade. Det är två vuxna och ett till flera barn som sörjer kärnfamiljen. I mina ögon är det då de vuxna får bita ihop och stötta barnen i förändringen och sorgen. Det är inte läge för de vuxna att lägga sig ner och tycka synd om sig själv, det får man göra när barnen inte ser.

Om du läser ts alla inlägg så ser du att deras historia är ganska lik min. Deras separation kommer inte från klarblå himmel, den har föregåtts av samtal runt ämnet och av terapi. TS sitter inte och firar att förhållandet är slut, hon sörjer också.

Men det som skiljer deras historia från min är att i mitt fall så var pappan mogen nog att sätta barnen i centrum.

Men han verkar ju inte särskilt intresserad av att lösa situationen egentligen utan mer av j*vlas med henne. Hon har gett honom massa olika förslag och hon är till och med villig att hyra en extra lägenhet tillsammans med honom så dom kan turas om att bo med baren. Men han säger nej till allt.

Men enligt dig så ska ts göra exakt som han vill utan några invändningar bara på grund av att hon tog beslutet, efter flera år av samtal och terapi och olika syn på förhållandet??

Vem bestämmer vem uppbrottet är svårast för? Det går inte, alltså finns lagen till för att styra upp. Du kan tycka vad du vill, men du har inte rätt.

Det är totalt omöjligt att få med allt i en trådstart. Du kan tycka och läsa enbart hennes inlägg så är det inte så mycket att gå igenom. För om du ska ha massa åsikter och trycka ner ts så får du ju se hela bilden. Hennes ex vill inte hyra en lägenhet med henne eller acceptera några av hennes förslag, för han är sårad och bryr sig bara om sig själv, skit samma om barnen blir drabbade bara han får j*vlas med henne.

Vad ska man ha för bedömningsgrund när man beslutar vem som ska få bo kvar i fred i det gemensamma hemmet? Hur svinigt den som dumpar betett sig? Ska det räknas in hur svinigt den som blivit dumpad betett sig? Eller är det känslorna som räknas? Är det den som är mest ledsen som ska få bo kvar? Räknas det även när den som är överdrivet ledsen? Eller ska den med minst pengar få bo kvar? Eller den med minst möjlighet att slagga hos släkt och vänner? Vilka jävla kriterier ska man ha?

Han vill alltså slänga ut sin (snart fd) sambo varannan vecka.. Vem skulle vilja bli utslängd hemifrån sådär? Inte jag i alla fall. Förstår om ts skulle skadat exet på nåt sätt. Men det har hon ju inte. Hon har bara slutat älska honom.

Han kräver att hon lämnar lägenheter varannan vecka, men hur det ska gå till skiter han i, hon ska bara ordna det. Att hyra en lägenhet tillsammans är han inte intresserad av då han kan sova hos sin bror varannan vecka. .

Men det skulle ju inte spela någon roll om han ville köpa ut ts istället. Fram tills bodelningen är lägenheten deras gemensamma hem oavsett vem som slutgiltigen köper ut vem.

Men what's the problem then? De har ett gemensamt hem som de båda kan bo i. Den enda skyldigheten de har mot varandra är att bete sig respektfullt mot varandra i hemmet.

Du har alltså inte brytt dig om att läsa alla ts inlägg? Och svarar/argumenterar utifrån en liten del av den information hon gett?

Likadant orkar du inte läsa allt i de inlägg du svarar på?

Bra att veta! Då slutar jag läsa dina inlägg och struntar i dina argument.

Att jag avslutade en relation vi båda är ansvariga för inte fungerade gör mig INTE skyldig att göra några som helst uppoffringar för hans skull. Vidare har mitt ex ingen som helst ensamrätt på att må dåligt över separationen bara för att det var jag som avslutade den. Jag är också ledsen och mår dåligt. 

Jag har inte fördjupat mig i anledningen till separationen då det inte är den tråden handlar om. Att jag överhuvudtaget behandlar den i trådstarten är för att klarlägga grundförutsättningarna, det vill säga att vårt uppbrott inte rör otrohet, misshandel, missbruk eller dylikt.

Att jag i trådstarten bara skriver att separationen beror på att jag inte längre har "rätt" känslor för mitt ex innebär inte att jag, som du nästan verkar tro, har VALT att tappa mina känslor för exet. Utan självklart finns det bakomliggande orsaker till varför jag inte längre känner likadant för för honom. Jag skriver också att jag valt att avsluta relationen för att vi vill olika med den, med det menar jag att vi inte kan leva tillsammans utan att minst en av oss mår dåligt, i praktiken båda. För det var faktiskt inte så att mitt ex mådde speciellt bra i vår relation innan jag valde att avsluta den.

Jag saknar varken empati eller förmåga att sätta mig in i mitt ex situation. Jag förstår som sagt mycket väl att han mår dåligt över situationen och varför han håller på som han gör. Det finns ingen motsättning mellan att ha empati och att inte göra som han kräver.

Mitt ex kräver att jag ska lämna lägenheten till honom varannan vecka samtidigt som han vägrar att diskutera hur det skulle gå till, det enda han sagt när jag försökt prata med honom om det är att det är min sak att lösa. När inte ens han själv är villig att komma med förslag eller diskutera hur vi ska lösa HANS problem så har jag ingen lust att sätta mina behov åt sidan för att "hjälpa" honom.

Jag har inte förstått det som att du har argumenterat utifrån barnens perspektiv utan ifrån mitt EX perspektiv. Det är ju att inte kunna se saken från hans sida du kritiserad mig för. Vidare har du DINA erfarenheter av dina föräldrars separation och av vad som fungerade för er och de är på intet sätt allmängiltiga. Att varannan veckas lösningen var det bästa för dig innebär INTE att den skulle vara det för våra barn och det är den inte heller, men det är faktiskt inte det tråden handlar om.