Anonym (?) skrev 2016-02-26 08:52:34 följande:
Nej läget är inte låst.
Han kommer inte att få igenom sitt krav eftersom jag varken kan eller måste det, jag kommer därför att bo kvar i lägenheten på heltid.
Hur han sen väljer att lösa umgänget med barnen under de förutsättningarna är inte mitt problem. JAG har inget behov att han tar emot den hjälp jag erbjudit för att underlätta HANS umgänge med sina barn.
Att han har låst sig vid ett alternativ han är fullt medveten om inte är genomförbart skadar bara honom själv egentligen. För barnen kommer han att så klart att träffa ändå.
Det bästa för alla vore ju så klart om exet och jag kunde komma fram till en tillfredsställande lösning för oss båda och jag är villig att kompromissa. Men väljer han att fortsätta stå fast vid sin sak, så får han väl göra det. Jag behöver faktiskt inte bry mig om jag inte vill.
Han kan välja att ändra sig och kräva lägenheten. Sen måste ni ha en dräglig tillvaro för barnen. Det kan vara svårt att dela upp ansvarsveckor när man bor under samma tak. Barnen lär inte fatta varför de plötsligt inte får vara med pappa eller mamma.
Barnen är ERA. Varför envisas folk som separerar att prata om MINA och DINA barn? De är gemensamma och ett gemensamt ansvar. Som du skriver så kommer han naturligtvis att få ha barnen lika mycket som dig om det är hans önskan och om han, liksom du, är fullgoda föräldrar.
Man måste kunna kompromissa. Ni har många års tjafsande kvar. Börjar ni så här så lär ni sluta som ovänner i tingsrätten och det är sällan en bra lösning för barnen.