Förstör jag för pappan och barnen?

Att jag avslutade en relation vi båda är ansvariga för inte fungerade gör mig INTE skyldig att göra några som helst uppoffringar för hans skull. Vidare har mitt ex ingen som helst ensamrätt på att må dåligt över separationen bara för att det var jag som avslutade den. Jag är också ledsen och mår dåligt. 

Jag har inte fördjupat mig i anledningen till separationen då det inte är den tråden handlar om. Att jag överhuvudtaget behandlar den i trådstarten är för att klarlägga grundförutsättningarna, det vill säga att vårt uppbrott inte rör otrohet, misshandel, missbruk eller dylikt.

Att jag i trådstarten bara skriver att separationen beror på att jag inte längre har "rätt" känslor för mitt ex innebär inte att jag, som du nästan verkar tro, har VALT att tappa mina känslor för exet. Utan självklart finns det bakomliggande orsaker till varför jag inte längre känner likadant för för honom. Jag skriver också att jag valt att avsluta relationen för att vi vill olika med den, med det menar jag att vi inte kan leva tillsammans utan att minst en av oss mår dåligt, i praktiken båda. För det var faktiskt inte så att mitt ex mådde speciellt bra i vår relation innan jag valde att avsluta den.

Jag saknar varken empati eller förmåga att sätta mig in i mitt ex situation. Jag förstår som sagt mycket väl att han mår dåligt över situationen och varför han håller på som han gör. Det finns ingen motsättning mellan att ha empati och att inte göra som han kräver.

Mitt ex kräver att jag ska lämna lägenheten till honom varannan vecka samtidigt som han vägrar att diskutera hur det skulle gå till, det enda han sagt när jag försökt prata med honom om det är att det är min sak att lösa. När inte ens han själv är villig att komma med förslag eller diskutera hur vi ska lösa HANS problem så har jag ingen lust att sätta mina behov åt sidan för att "hjälpa" honom.

Jag har inte förstått det som att du har argumenterat utifrån barnens perspektiv utan ifrån mitt EX perspektiv. Det är ju att inte kunna se saken från hans sida du kritiserad mig för. Vidare har du DINA erfarenheter av dina föräldrars separation och av vad som fungerade för er och de är på intet sätt allmängiltiga. Att varannan veckas lösningen var det bästa för dig innebär INTE att den skulle vara det för våra barn och det är den inte heller, men det är faktiskt inte det tråden handlar om. 

Genom att vägra vara delaktig i att hitta lösningar på hur det skulle gå till eller att ens vilja diskutera saken så gör jag tolkningen att exet faktiskt är ute efter att straffa och förstöra för MIG.

Ett sånt beteende tänker jag varken uppmuntra eller premiera genom att vända ut och in på mig själv för att göra som han vill. Vem vet vad han får för sig nästa gång.

I längden tjänar både jag och barnen på att exet redan från början får klart för sig att han inte har någon makt att kräva saker av mig utan att han precis som jag ibland är tvungen att kompromissa.

Ts har inget alternativt boende i bakfickan.

Men varför ska ts behöva hitta en ny bostad? Hon har ju redan en?

TS har givit exmaken massa med alternativ. Men han är inte intresserad. Han vill heller inte hyra en extra lägenhet tillsammans med henne så dom enkelt kan bo varannan vecka med barnen. Han kräver att hon ska lämna sitt hem varannan vecka med skiter fullständigt i hur det ska gå till. Han är mer intresserad av att j*vlas än hitta en lösning. Han sabbar för dig själv och barnen, inte ts. Ja beslutet va hennes, efter år av olycka, prat och terapi. Så beslutet kom ut inte direkt ur intet. Han är bara löjlig och omogen.

Jag har också skiljt mig. Men aldrig att vi hade såna problem. Va också mitt beslut men heller ingen överraskning. Vi bodde tillsammans första tiden, sen flytta han ut. Men är hemma hos mig nästan varje dag då våren minsta bara är 5 månader. Visst är det jobbigt och vi är båda sårade men vi försöker ha en bra relation ändå och barnen kommer först.

Eller så kan exmaken växa upp och acceptera något av ts förslag eller aktivt själv hjälpa till att hitta en lösning. Varför är det enbart ts som ska vända ut och in på sig för att göra honom nöjd? Och säg inte att det är pga att det var hennes beslut att lämna. För dom har haft problem länge, dom har vart i terapi och kommit fram till att dom vill väldigt olika saker med deras förhållande. Så det kom inte direkt som nån överraskning för exmaken. Och det är inte ts fel eller ensam hennes ansvar att lösa allt.

Nu har det förvisso redan löst sig, men jag kände mig ändå sugen så...

Den här tråden handlar inte om vad som är bäst för barnen, för det har mitt EX och jag inga problem med att avgöra. Dessutom vore det fruktansvärt onödigt för mig att starta en sån tråd, då det inte finns någonting DU eller någon annan än mig, mitt ex eller våra barn kan göra för att jag ska ändra uppfattning i frågan.

Men eftersom du envisas så. Våra barn skulle inte ta någon skada av att inte BO med exet under den här tidsperioden förutsatt att han får till ett frekvent umgänge med barnen ändå. Det kommer och har han redan börjat få. Då jag vet att VÅRA barn kan få sina behov av båda sina föräldrar tillgodosedda även om jag bor kvar i lägenheten finns det ingen annan anledning för mig att vända ut och in på mig själv för att hjälpa exet när han är så ovillig själv. Det här är således ett problem mellan oss VUXNA och självklart sätter jag mina behov före exets.

Jag tror för övrigt inte ens varannan veckas lösningen är speciellt bra för VÅRA barn, inte när det skulle innebära att jag (eftersom sambon har det ordnat för sig) skulle behöva bo under väldigt oordnade former. Vi kanske har ovanliga och unika barn (eller?), men de skulle bli stressade (speciellt den yngsta som är orolig av sig) av att inte veta vart de hade mig, speciellt i den här i övrigt turbulenta perioden.