Förstör jag för pappan och barnen?

Ingenstans i inlägget du citerar har jag påstått att allt jag skrivit har bemötts med tystnad. Jag har inte heller påstått jag inte skulle fått några konkreta förslag, däremot att många (inte alla) av förslagen varit absurda och världsfrånvända.

Visst går det att sova på ett vandrarhem, men det är inget bra förslag och det fullständigt orimligt att jag ska behöva göra det 50% av tiden i flera månader. Det är också orimligt att jag ska behöva sova på en kompis soffa och leva som en gäst i dennes hem, jag vill inte leva så och jag vill definitivt inte att mina vänner ska behöva leva så. De här förslagen är nödlösningar man kan bli tvungen att ta till när man inte har något annat val, men jag har ett val och det är att bo kvar i lägenheten.

För att jag faktiskt ska kunna flytta ut behöver jag tillgång till en liten lägenhet där jag faktiskt kan bo. Problemet är att det är allt annat än lätt att få tag på lägenheter med kort varsel i den här stan och att de är svindyra att hyra. Att jag ska betala minst 10 000 kronor i månaden för att mitt EX inte VILL bo med mig är inte rimligt någon stans.

Vill mitt ex ha ut mig ur lägenheten är den enda rimliga lösningen som jag kan se det att han hjälper mig att hitta en lägenhet och att han betalar halva kostnaden för den, om han sen vill bo i den eller fortsätta bo hos sin bror halva tiden gör han som han vill. Något sånt verkar mitt ex dock inte öppen för då han som sagt anser att det är min sak att lösa.

Jag förstår mycket väl att det är skillnad på att bo med barnen varannan vecka mot att ha dem enligt mitt förslag och jag har inte heller svårt att förstå varför mitt ex föredrar sin lösning framför min. Jag både vet och förstår att mitt ex har ett behov av att umgås med sina barn, men det är inte MITT ansvar att tillgodose det, det är HANS eget.

Vissa av sakerna du lyfter fram som fördelar med varannan vecka tror jag är fullt möjliga med den lösning jag föreslår. Träffas pappa och barnen i princip varannan dag som de skulle göra enligt mitt förslag, så är det möjligt att få till kontinuitet och samtal som kan pågå över flera dagar och återkomma. Jag har också svårt att förstå varför det skulle vara en konstig omständighet att umgås hos farmor och farfar eller ute på stan, när det faktiskt är sånt de brukade göra även innan separationen.

Andra saker du lyfter fram håller jag med om att det inte går att få till annat än med varannan veckas lösningen men många av dem rör snarare exets behov än barnens. Barnen har till exempel inget behov av att det skulle vara exet som är den som sover med dem (yngsta föredrar till och med att sova med mig) eller den som går upp med dem.

Jag påstår inte att det inte finns några fördelar för barnen med varannan veckas lösningen, för det gör det men det finns också fördelar med att lösa det som jag föreslår framförallt för att det faktiskt är det enda lösning som just nu är realistiskt genomförbar. Även om min lösning inte är den absolut bästa tänkbara lösning för barnen så är jag övertygad om att barnen kan få sina behov av BÅDA sina föräldrar tillräckligt tillgodosedda under den här tiden det rör sig om även med min lösning. 

Jag har givetvis INTE sagt någonting om hur jag eller exet vill göra med boendet till barnen, SJÄLVKLART lämnar jag dem utanför vår konflikt.

Nej jag hjälper honom inte just nu för HAN är inte intresserad av den hjälpen.

Jag har också(?) empati och jag förstår att mitt ex mår väldigt dåligt just nu. Jag har inte heller några problem med att förstå varför han vill vara med barnen utan mig. Däremot vet mitt ex lika väl som jag att jag inte har någonstans att flytta varannan vecka. Han ställer alltså ett krav han VET att jag omöjligen kan uppfylla.

Det är rätt sorgligt egentligen för det är barnen och framförallt faktiskt mitt ex som är förlorarna när han vägrar att ens diskutera alternativa lösningar.

Så ja, för att kunna tillgodose sina barns behov och men också sina egna borde han "gilla läget" och faktiskt försöka göra det bästa av den här ganska tråkiga situationen. 

Nej läget är inte låst.

Han kommer inte att få igenom sitt krav eftersom jag varken kan eller måste det, jag kommer därför att bo kvar i lägenheten på heltid.

Hur han sen väljer att lösa umgänget med barnen under de förutsättningarna är inte mitt problem. JAG har inget behov att han tar emot den hjälp jag erbjudit för att underlätta HANS umgänge med sina barn.

Att han har låst sig vid ett alternativ han är fullt medveten om inte är genomförbart skadar bara honom själv egentligen. För barnen kommer han att så klart att träffa ändå. 

Det bästa för alla vore ju så klart om exet och jag kunde komma fram till en tillfredsställande lösning för oss båda och jag är villig att kompromissa. Men väljer han att fortsätta stå fast vid sin sak, så får han väl göra det. Jag behöver faktiskt inte bry mig om jag inte vill.

Ja en sådan lösning är ett alternativ för mig, men som jag redan skrivit verkar mitt EX inte vara öppen för den saken.

En tvåa för 6000 är väldigt billigt, och kostar betydligt mindre än de lägenheter jag har sett.

Jag ska nog ta och mejla den här tråden till mitt ex, det skulle nog göra honom gott att få läsa om vilken hemsk människa ni tycker att jag är :).

Jag har givetvis en hemförsäkring som skulle gå in i fall av brand, den täcker tyvärr inte separationer.

Men visst jag förstår din poäng och jag håller med vilket jag också har skrivit. I mitt fall är det faktiskt så att jag inte MÅSTE flytta och där faller en hel del
alternativ bort. Det är sant att jag inte har någon i närheten som jag skulle vara helt bekväm med att bo hos i flera månaders tid, men om jag verkligen var tvungen så skulle det väl funka. Vidare anser jag det fullkomligt orimligt att MINA vänner ska behöva ställa upp med att ha mig boende hos sig för att mitt EX kräver att jag lämnar lägenheten och det kommer inte på fråga att jag skulle be dem om en sån sak.

Det går OFTAST att hitta en lösning om man tänker till lite och kan tänka sig att rucka lite på sina principer eller bekvämlighet, det håller jag med om, men jag anser till skillnad från dig att det faktiskt är personen med problemet som är ansvarig för att finna lösningen, och jag har inget problem med hur vi har det just nu.

Ändrar han sig och vill lösa ut mig istället får han göra det, det spelar mig ingen större roll och det ger honom heller ingen rätt att kräva att jag ska lämna lägenheten medan vi båda står som gemensamma ägare på den.

För min del är han som sagt välkommen att flytta hem igen och skulle han trots allt välja att göra det skulle vi väl inte dela upp olika ansvarsveckor för barnen? Jag tycker att det låter jätte konstigt, gör folk så? Jag förstår att barnen skulle ha svårt att förstå när inte ens jag som förälder skulle förstå varför jag inte fick vara med mitt barn om vi bodde under samma tak. 

För mig har barnen alltid vart mina  när det rört sådant som gäller mellan barnen och mig. Till exempel har jag ett ansvar att vara en bra mamma till mina barn, han ett ansvar att vara en bra pappa till sina barn och vi båda ett ansvar att vara bra föräldrar till våra barn.

Ja visst måste vi kunna kompromissa och jag har försökt men när han vägrar att prata om saken med mig eller ens lyssna på vad jag säger om det, så kan jag inte göra mer. Självklart vill han också bo med sina barn, det är jag övertygad om,  men var det verkligen bara där skon klämde så är jag övertygad om att han skulle vara intresserad av att finna olika lösningar för det skulle bli så, men det är han inte.

Vägrar han att ens föra en diskussion med mig om saken så blir det helt enkelt ingen diskussion och jag kommer verkligen inte att flytta ut ur lägenheten för att göra honom till viljes. Men den dagen (som jag hoppas och tror kommer) han väljer att faktiskt prata om saken med mig då är jag beredd att samarbeta och göra vad jag kan för att få till en bra lösning.

Att jag avslutade en relation vi båda är ansvariga för inte fungerade gör mig INTE skyldig att göra några som helst uppoffringar för hans skull. Vidare har mitt ex ingen som helst ensamrätt på att må dåligt över separationen bara för att det var jag som avslutade den. Jag är också ledsen och mår dåligt. 

Jag har inte fördjupat mig i anledningen till separationen då det inte är den tråden handlar om. Att jag överhuvudtaget behandlar den i trådstarten är för att klarlägga grundförutsättningarna, det vill säga att vårt uppbrott inte rör otrohet, misshandel, missbruk eller dylikt.

Att jag i trådstarten bara skriver att separationen beror på att jag inte längre har "rätt" känslor för mitt ex innebär inte att jag, som du nästan verkar tro, har VALT att tappa mina känslor för exet. Utan självklart finns det bakomliggande orsaker till varför jag inte längre känner likadant för för honom. Jag skriver också att jag valt att avsluta relationen för att vi vill olika med den, med det menar jag att vi inte kan leva tillsammans utan att minst en av oss mår dåligt, i praktiken båda. För det var faktiskt inte så att mitt ex mådde speciellt bra i vår relation innan jag valde att avsluta den.

Jag saknar varken empati eller förmåga att sätta mig in i mitt ex situation. Jag förstår som sagt mycket väl att han mår dåligt över situationen och varför han håller på som han gör. Det finns ingen motsättning mellan att ha empati och att inte göra som han kräver.

Mitt ex kräver att jag ska lämna lägenheten till honom varannan vecka samtidigt som han vägrar att diskutera hur det skulle gå till, det enda han sagt när jag försökt prata med honom om det är att det är min sak att lösa. När inte ens han själv är villig att komma med förslag eller diskutera hur vi ska lösa HANS problem så har jag ingen lust att sätta mina behov åt sidan för att "hjälpa" honom.

Jag har inte förstått det som att du har argumenterat utifrån barnens perspektiv utan ifrån mitt EX perspektiv. Det är ju att inte kunna se saken från hans sida du kritiserad mig för. Vidare har du DINA erfarenheter av dina föräldrars separation och av vad som fungerade för er och de är på intet sätt allmängiltiga. Att varannan veckas lösningen var det bästa för dig innebär INTE att den skulle vara det för våra barn och det är den inte heller, men det är faktiskt inte det tråden handlar om. 

Ja jag har startat en tråd på ett diskussionsforum för att diskutera situationen mitt ex och jag hamnat i och för att höra hur andra ser på saken. Jag är varken ledsen eller kränkt för att inte alla håller med mig, jag har tvärt om varit nyfiken på att försöka förstå varför vissa tycker att jag i princip ska göra vad som helst för att gå med på hans krav medan han själv inte ska behöva lyfta ett finger.

Jag ber om ursäkt i fall du upplevt mig otrevlig och snäsig, det har aldrig varit min intention, däremot har jag velat upplysa de skribenter som påstått sig veta vad som är bäst för våra barn att de orimligen kan veta bättre än mig och mitt ex vad som är bäst för våra barn. Som sagt är det inte heller vad jag velat diskutera i den här tråden.

Jag är tvärt emot vad du verkar tro tacksam för alla (läs de flesta) svar jag fått i min tråd, både de som varit på "min sida" och de som varit på "mitt ex sida". Jag är glad över dina inlägg du tagit dig tid att skriva, för de tillsammans med alla andras inlägg har faktiskt hjälpt mig att bli säkrare på vad jag tycker och hur jag kommer att agera fortsättnings vis än vad jag var när jag startade tråden. 

Genom att vägra vara delaktig i att hitta lösningar på hur det skulle gå till eller att ens vilja diskutera saken så gör jag tolkningen att exet faktiskt är ute efter att straffa och förstöra för MIG.

Ett sånt beteende tänker jag varken uppmuntra eller premiera genom att vända ut och in på mig själv för att göra som han vill. Vem vet vad han får för sig nästa gång.

I längden tjänar både jag och barnen på att exet redan från början får klart för sig att han inte har någon makt att kräva saker av mig utan att han precis som jag ibland är tvungen att kompromissa.

Jag vill tacka alla som tagit sig tid att svara i tråden!

Igår hade jag ett långt telefonsamtal med exet där vi pratade ut om vår situation. Han tycker själv att han betett sig barnsligt och har bett om ursäkt för hur han betett sig de senaste veckorna. 

Han kommer att flytta tillbaka hem när han och barnen kommer hem från resan de är på just nu. Kanske kommer vi att leta upp en liten lägenhet att bo i varannan vecka tills det löst sig med hans lägenhet längre fram men i nuläget är det inte aktuellt.

Det känns väldigt bra just nu och jag har goda förhoppningar om att vi ska få till ett bra samarbete framgent. Men framförallt känns det fruktansvärt skönt att han återigen beter sig som den person jag levt ihop med i 15 år, den han var de senaste veckorna är ingen jag kände igen och det var obehagligt.

Tack än en gång alla som tog sig tid!

Nu har det förvisso redan löst sig, men jag kände mig ändå sugen så...

Den här tråden handlar inte om vad som är bäst för barnen, för det har mitt EX och jag inga problem med att avgöra. Dessutom vore det fruktansvärt onödigt för mig att starta en sån tråd, då det inte finns någonting DU eller någon annan än mig, mitt ex eller våra barn kan göra för att jag ska ändra uppfattning i frågan.

Men eftersom du envisas så. Våra barn skulle inte ta någon skada av att inte BO med exet under den här tidsperioden förutsatt att han får till ett frekvent umgänge med barnen ändå. Det kommer och har han redan börjat få. Då jag vet att VÅRA barn kan få sina behov av båda sina föräldrar tillgodosedda även om jag bor kvar i lägenheten finns det ingen annan anledning för mig att vända ut och in på mig själv för att hjälpa exet när han är så ovillig själv. Det här är således ett problem mellan oss VUXNA och självklart sätter jag mina behov före exets.

Jag tror för övrigt inte ens varannan veckas lösningen är speciellt bra för VÅRA barn, inte när det skulle innebära att jag (eftersom sambon har det ordnat för sig) skulle behöva bo under väldigt oordnade former. Vi kanske har ovanliga och unika barn (eller?), men de skulle bli stressade (speciellt den yngsta som är orolig av sig) av att inte veta vart de hade mig, speciellt i den här i övrigt turbulenta perioden. 

Jaaa det är det :)!

Tack för alla dina svar i den här tråden, de har hjälpt mig mycket! Tycker att du och din exman verkat ha löst er skilsmässa på ett föredömligt sätt, måste vara extra svårt med en så liten som ni har med i bilden, och jag hoppas och tror att det kommer gå lika bra för er framgent.

Nej verkligen inte, jag startade tråden för att diskutera huruvida exets krav var rimliga eller inte.

Vår minsting är visst trygg med sin pappa och han skulle tycka att det omvända vore jobbigt också.

Ja men precis så är det!

Tack! Jag hoppas också att exet får tag i en bra lägenhet i närheten, men det ska väl gå det med :).