Missfall första graviditeten

Graviditet 1 (2008): Slutade i missfall. Trodde jag var i v12 och de sk "spökveckorna". Hade just berättat för pappa och mina morföräldrar. Började blöda ett par dagar innan jag skulle fylla år. Åkte in till gynakuten, mamma föjde med då sambon jobbade. Hade rensat så bra att de tvivlade på att jag ens varit gravid. Blodprovet visade så höga halter hcg att de misstänkte utomkveds eller druvbörd när de fick se det. Det fanns en stor skugga på ultraljudet som visade sig vara ett myom. Frågade om det gick att ta bort på en gång och fick svaret att "Då måste vi ta bort hela paketet" lite bryskt sagt. Ett halvår senare togs myomet bort, och inte "hela paketet", och ytterligare några månader senare kunde vi börja om med försöken att få en liten bebis.

Graviditet 2 (2011): Hade en misstanke om att det gått åt helsike då symtomen åter försvunnit precis som föregående gång men hade ändå ett litet hopp om att ha fel. När vi kom till ultraljudet för KUB-testets fullbordan så tog det inte låg stund för sköterskan att hitta en "sovande" bebis. Hon hämtade läkaren som konstaterade att liten hade dött, troligen i v9. Kände hur något klickade till i kroppen när det bekräftats och sa till sambon, samma som ovan, att jag skullebörja blöda inom 24 timmar. På kvällen började det blöda och satan i helvete vad ont det gjorde denna gång. Blödde bara under ett par timmar på kvällen/natten varje dygn i ca 5 dagar. Dagtid kom det knappt något och när det sen kom gjorde det förbannat ont. Jag är normalt väldigt smärttålig men det är va hemskt.

Graviditet 3 (2013): Hade varit hos en gynekolog under en tid tidigare då mensen varit väldigt strulig på så vis att det var väldigt lite som kom trots att jag inte åt hormonpreparat i form av p-piller. Gyn bad mig ringa direkt jag plussade nästa gång så vi kunde hålla koll. Ringde dagen efter plus och fick tid till när jag var i v7+3. Kom dit och fick veta att jag var väldigt gravid. Bra tyckte jag. Jodå, jag väntade minsann tvillingar sa gyn. Kan ju säga att chocken var fullständigt total när jag fick se skärmen och de två små grynen som låg där.

Kunde inte riktigt glädjas åt första halvan av graviditeten då oron för att det skulle gå åt skogen igen var ständigt närvarande. Det lättade lite på KUB-ul men det var först vid RUL som jag kunde börja slappna av mer. Jobbade till v30 eller nåt sånt innan jag blev sjukskriven de sista två månaderna. Barnen väntade tiden ut innan vi fick vräka dem med akut snitt då igångsättningen inte fungerade.

Så, 2 misslyckade graviditeter och sen 2 barn på en gång för de två som aldrig kom.

Det som hjälpte mig båda gångerna var just att vara öppen med både att vi ville ha barn och att det gått åt skogen. Folk har lite svårt att ta det, att det gått åt h-vete, men det är liksom inte mitt problem. Om de är så "oförskämda" att de frågar om det inte är dags för oss att få barn, ja då får de höra skiten också.

MEN! När man väl börjar prata om det, då visar det sig att nästan alla har den erfarenheten bakom sig.

Det är just i synnerhet när frågorna kommit som jag varit väldigt öppen med både att vi ville ha barn och att det gick åt skogen. Men även om du inte berättar för alla utan bara några utvalda så ska du se att du inte är ensam om det hela.