Fru otrogen efter snart tjugo år tillsammans

Tack för alla svar. Man kan ju lugnt säga att det är upp och ner nu.

Jag skrev ett brev och gav henne ett stort fång rosor idag. Trots att jag känner mig helt förstörd så verkade hon relativt oberörd när hon kom hem efter jobbet. Det känns som att hon är mer mån om att jag skall må bra (kanske för barnens skull) än att hon faktiskt har funderingar på att försöka lappa ihop förhållandet.

Min känsla är att hon innerst inne bestämt sig för den andre, men inte fullt ut vågat säga detta, antagligen på grund av barnen och kanske den gemensamma ekonomin samt inplanerade resor inom kort.

Även om jag bävar inför svaret, så är ovissheten tusen gånger värre, så jag kommer att fråga om ett 100% ärligt svar på om hon inte innerst inne redan bestämt sig.

Jag vet att det antagligen kommer att göra ont, och antagligen ännu en sömnlös natt, men då kan jag i alla fall försöka bearbeta det hela.

Jag frågade henne rakt ut i går kväll om det var så att hon innerst inne redan bestämt sig, men hon svarade nej. Hon sade att hon mer eller mindre valde mellan att stanna med mig eller vara singel. Kanske låter konstigt, men jag antar att det har att göra med det faktum att vi har barn och att hon inte bara kan flytta rakt in hos den nye. Eller så är det bara jag som tolkat det så.

Det som som kanske stör mig mest, men det är säkert helt normalt, är att jag vet att deras relation pågår precis som innan. Inte för att jag vet hur man själv hade gjort eller hur folk i allmänhet göra i dessa situationer, men efter konfrontationen så hade jag väl någon sorts naiv förhoppning om att det hela iaf skulle ta någon sorts paus. Man kan ju tolka det som att hon faktiskt ändå lik förbannat bestämt sig eller så är det någon slags försvarsmekanism för att behålla någon sorts normalitet i allt kaos.

För egen del har det iaf bilvit blivit ännu en sömnlös natt som jag misstänkte.

Lite kommentarer på svaren:

Det hade naturligtvis vara den enkla utvägen att bara rakt av dumpa henne, men jag vill i alla fall tro att jag känner henne någorlunda (tydligen inte kommer väl en del att tänka) och jag tror att hon inte har det så lätt heller.

Hoppet är väl det sista som överger människan, och när det var bra under dessa tjugo år så var det riktigt bra. Just nu är det ovissheten som är det värsta. Jag inbillar mig iaf att jag skulle kunna ta beskedet om att det är över, men det är svårt att veta på förhand.

Ena stunden vill jag bara tvinga henne att välja, men samtidigt så vet jag att ett sådant beslut, oavsett vilket, inte kommer att bli bra. Tyvärr är det bättre att låta henne komma fram till det som känns bäst för henne. Oavsett utgång så tror jag att det kommer att bli bäst för båda två.

Det kommer iaf att vara några långa veckor innan vi kan få en tid hos familjerådgivningen.

Det är ju lätt att sitta och bara skriva så när man inte har hela bilden framför sig. Det är inte så lätt att bara slänga 20 års upplevelser och minnen i soptunnan och säga tack och adjö.

Jag frågade härom kvällen hur långt de hade gått, och hon svarade att de enbart hade hånglat med varandra.Jag kan ju inte med hundra procent säkerhet säga att hon talar sanning, men det fanns liksom ingen anledning att ljuga om just det när allt ändå uppdagades.

Jag vet inte om det är tur/bra/dåligt att jag vad det verkar ertappade henne såpass tidigt i affären, för vad förstått det så har de mest umgåtts innan och efter träning och någon enstaka kväll, samt skickat ganska mycket meddelanden till varandra. I och med det rätt inrutade livet med hämtning av barn efter fritids och diverse andra aktiviteter, så tror jag nog att jag lutar mer åt att hon talar sanning i just detta. Inte för att det kanske egentligen spelar någon roll, det är ändå själva sveket som känns värst. Så med pågår så menar jag egentligen att hon nog har kontakt på samma vis som innan och inte avbrutit det hela, men jag vet egentligen inte. Endast tiden kan utvisa om hon menar allvar med att försöka rädda förhållandet.

Precis som Anders386 skriver om en flykt från livssituationen tror jag faktiskt ligger ganska nära sanningen, om jag nu tolkat henne rätt.

Tro mig, tanken på något liknande har föresvävat mig flertalet gånger. Oavsett vad hon skulle välja i den situationen så tror jag att slutresultatet blir sämre. Skulle hon välja den andre, så kommer det garanterat att bli en massa tjafs och strul om barn, hus, ekonomi och annat. Skulle hon välja att stanna, så har ju egentligen ingenting förändrats, och då gör hon det kanske mest för barnens skull, och grundorsaken finns kvar.

Oavsett hur det slutar så tror jag att det blir bättre av att det får ta lite tid.

Kort uppdatering:

Jag var hos en samtalsterapeut i onsdags och det kändes riktigt bra. Gav mig lite extra kraft och jag sade till min fru att hon behöver ta en paus med den andre, åtminstone om hon vill vara ärlig mot sig själv om att valet står mellan henne själv och oss tillsammans.

Hon har gått med på det, även om jag naturligtvis inte med 100% säkerhet kan veta utan att i princip stalka henne.

Sedan har jag surfat runt och läst lite. Bl a köpt en bok av Tomas Böhm -  Kärleksrelationen. Den kan jag faktiskt rekommendera. 

För mig var det en riktig ögonöppnare. Ett parti där beskrev mig såpass exakt att det var kusligt. Grundorsaken, eller iaf en av orsakerna, till att det gått som det gått är jag med stor sannolikhet lider av konflikträdsla, och att detta bottnar i barndomen. Både skrämmande och förlösande på samma gång. I backspegeln är det ju lätt att inse att det nog med säkerhet är så, och något jag definitivt behöver ta tag i. Känns både inspirerande och tungt på samma gång.

Men jag känner iaf att jag mår lite bättre för varje dag, men det går fortfarande mycket upp och ner.

Liten uppdatering.

Just nu är livet lite på tomgång. Det dagliga livet med jobb, barn och träning flyter på. Det som känns jobbigast just nu är att även om allt till synes är mestadels som tidigare, så är det som en osynlig barriär för just den där intimiteten där man tar i varandra eller ger en kram eller kyss. Det går liksom att skönja i hennes kroppsspråk att hon är lite spänd när vi är i närheten av varandra. Men jag antar att det ändå är förståeligt i och med den situationen vi befinner oss i.

På relationsfronten är det väl kanske lite sämre. Under våra samtal så har min fru sagt att hon liksom inte känner "det där speciella" för mig längre. Att vi helt enkelt har utvecklats i olika riktningar.

Ser jag i backspegeln så kan jag ju till viss mån hålla med, men känner inte att jag kan ta på mig det hela själv, utan det mesta ligger nog ändå på henne, i och med att hon säger att hon känt ungefär så här i ett par år, men inte orkat/velat/kunnat ta upp det. Vi har väl båda konstaterat att vi inte är några mästare på att kommunicera med varandra.

Alltjämt påstår hon att hon väljer mellan att separera för att leva själv som ensamstående eller att försöka lappa ihop vårt förhållande. Tyvärr så tror jag inte riktigt att det är så enkelt som hon vill påskina. Även om hon säger sig försöka avskärma "den andre" så vet jag ju naturligtvis att det ligger i bakgrunden och påverkar beslutet.

Det som jag kan tycka är lite frustrernade/underligt i det hela är att, och jag har diskuterat det med henne, OM hon nu ser en potentiell framtid tillsammans, så undrar jag ju naturligtvis vad hon ser framför sig att jag/hon/vi behöver förändra och förbättra för att vi skall kunna jobba på att försöka lappa ihop relationen. Men hon säger sig inte komma på något.

Det är i mina ögon egentligen svar nog att hon redan bestämt sig för att lämna, men samtidigt vet jag ju själv att i en sådan här situation så finns det liksom inga enkla förklaringar eller lösningar, men att man gärna letar efter just de enkla förklaringarna och lösningarna. Innerst inne tror jag bara att jag vill kunna förstå hur hon resonerar/tänker men jag vet inte riktigt. Just nu känns det som att hon är mest orolig för hur det skall gå för barnen.

Nåväl, vi går på familjerådgivning och får se om och vart det kan leda.

En kort och antagligen sista uppdatering.

Förra veckan beslutade vi oss, eller egentligen mest hon (även om jag hade börjat luta åt det också), för att separera. Vi hade helt enkelt växt ifrån varandra för mycket, och den där "gnistan" saknades, iaf för hennes del.

Jag hade väl haft det på känn under hela processen, men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan, och om hon verkligen hade velat satsa på att försöka på nytt, så tror jag faktiskt att vi hade kunnat lyckas.

Men även om hon inte sade det rakt ut så förstår jag ju att den hon hade inlett sin affär med naturligtvis påverkade hennes beslut. Hon sade att hon kännt så här i ett par år. Så det blev väl helt den utlösande faktorn.

Egentligen är det synd att hon inte kunde/ville/vågade säga något tidigare, för då tror jag absolut att vi hade klarat av att reda ut det. Men har sagt lite halvt undflyende att hon inte ville såra mig, men det är ju en klen tröst i sammanhanget. :)

Nåväl, man skall ju inte gråta över spilld mjölk, och jag är ingen ondsint person, så det är väl bara att gå vidare i livet. Vi har en någorlunda bra relation idag, även om det blivit en aning stelare hemma, iofs förståeligt.

Till alla som kategoriskt skrivit att det bara är att dumpa så vill jag bara säga att, även om ni i detta fallet till slut hade rätt, så både önskar jag och inte önskar att ni får gå igenom något liknande för att se om ni lika kategoriskt uttalar er om situationen då. 20 år är en rätt lång period (halva mitt liv) och det är inte gjort i en handvändning att bara slänga det i soporna, samtidigt som man inte tänker riktigt klart i en sådan här situation.

Men vem vet om lyckan står den djärve bi, har en lunchdejt på måndag.... ;)