Fru otrogen efter snart tjugo år tillsammans
Jag ser det med lite andra ögon. Jag kommer att få alla PK-människor emot mig, det vet jag, men jag sitter också i en relation där jag aldrig kommer att få mitt behov av närhet, sex och bekräftelse tillfredsställt av min partner. Han har det inte i sig, det är något han inte kan ge mig och han är inte beredd att söka nån hjälp för det.
Men vi har rätt många år ihop nu och han har massor av sidor jag håller av.
Och jag går sönder av frustration ibland. Jag längtar så jag kan gråta efter att få höra att jag är älskad och vacker (jag ÄR verkligen inte fulare än snittet i alla fall), efter att få smekningar jag inte behövt be om och att få passionerat sex nån gång, sånt där det verkligen känns att han tänder till.
Jag tror man måste ha varit i liknande sits för att kunna ge riktiga råd, inte bara såna som alltid är PK och svart/vita. Mina råd till TS är att faktiskt se vad som drev henne bort. Hon mår förmodligen inte så bra nu, nä.
Det är mänskligt att inte förmå att på ett par månader besluta sig för att bryta med 20 år av sitt liv! Är det ingen som ser det? Om hon hade kommit hem och gjort slut direkt efter en natts otrohet, så hade jag undrat betydligt mer över henne.
I ett helt bra förhållande är ingen otrogen, det är min tanke. Det är inte ens fel att förhållandet inte är helt bra. Sen kan man tydligen tycka att ingen nånsin bär del i skulden till att partern är otrogen. Men är det inte återigen lite för svartvitt?
Att säga till nån att hen bör ge upp sitt liv som det ser ut, med fel och förtjänster, för att det har ett fel man själv tycker är oacceptabelt och att göra slut är den enda skolbokslösningen..?
Jag tror att TS känner sin fru rätt väl. Han erkänner själv att han tagit henne för given och inte lått henne höra att han uppskattat henne. Hon säger att det är ett behov av bekräftelse, att känna sig uppskattad som drivit henne. Är hon så svältfödd på det området som jag tror, är det helt fel medicin för relationen att kräva att hon nu ska kräl i stoftet och bekräfta sin man. Hon behöver känna att hon är viktig i den relationen. För just nu kanske även den andre mannen tycker att hon är viktig. Han har förmodligen aldrig försummat henne, och hon känner en mindre risk att bli det igen med honom, än att gå tillbaka och jobba på ett äktenskap med nån som inte bekräftar henne och som dessutom nu kommer att ha tummen i ögat på henen pga otroheten.
Ändå vill hon ge det en chans. Förrmodligen för att det är där hon egentligen har sitt hjärta! Men hon är, som jag, osäker på om äktenskapet som sådant oavsett känslor nånsin kommer att ge henne allt hon behöver för att bli lycklig, och nu står hon i ett vägskäl.
