Septemberbebisar 16'

BF-lista:

1/9 Kimmelim

10/9 Jungfrumamman

10/9 Kary

10/9 Calandivaa

15/9 varmlanning

16/9 albedo (snitt 15/9)

16/9 tillyra

19/9 Fröken W

19/9 Jevana

20/9 Kpax

22/9 UselFantasi, födde en pojke bf-9

29/9 8295

Till er som mår dåligt nu:

Jag hade likadant med första barnet år 2009. Grät hela dagarna och nätterna och hatade livet som förälder i flera månader. Bebisen ville bara amma amma amma, bäras och vara i närheten. Skrek om hon lades ner, vägrade napp och flaska och så småningom även all mat. Hela tiden hade vi det så dygnet runt i 7-8 månader. Jag höll på att gå under. Hon var dessutom extremt mammig så det hjälpte inte om maken försökte hjälpa till, jag fick göra allt eller tvingas lyssna på vrålskrikande unge i rummet bredvid. Min relation till dottern var minst sagt "ansträngd" och jag minns så väl att jag kände mig tvingad att ljuga när folk frågade hur lycklig jag var. Jag hade svårt att älska barnet även om jag självklart tyckte om henne redan från början och kände någon form av beskyddarinstinkt.

När 8 månader hade gått så såg jag plötsligt på dottern och började gråta för att jag upptäckte hur mycket jag älskade henne för allra första gången. Helt sjuk upplevelse! Fick veta efter 5 år hos Mvc när vi väntade nästa barn att jag sannolikt haft förlossningsdepression och fick därför gå hos mödravårdspsykolog. Vilken hjälp det var, verkligen, att få hjälp att sätta ord på sina känslor även om det var många år senare.

Med barn nr 2 år 2013 hade jag inga spår av depressionen. Flickan var underbar, hon sov bra och åt bra och var lika gärna i pappas famn som i min.

Barn nr 3 är nu 1 månad gammal. Han är underbar Det har faktiskt varit till hjälp att ha gått igenom en svår period med första barnet för nu är jag (och maken) mer uppmärksam på signalerna ifall depressionen skulle vara på väg att slå till igen.

Jag har inga direkta råd att ge, men ni ska veta att ni inte är ensamma.

Pyttelitet tillägg/tips:

För mig har det hjälpt otroligt efter barn nr 2 och 3 att försöka aktivt få lite tid för mig själv nästan varje dag. Om det så har varit att få duscha själv 15 minuter när maken slutat jobbet, eller hämtat pizza helt utan barn i släptåg, eller handlat lite snabbt på Ica. Det tar inte mer än max 30 minuter men det känns faktiskt som en halv dags barnfritt i huvudet Och bebisen överlever faktiskt 30 minuter med pappa (eller barnvakt) tills amningsmaskinen kommer hem igen så något dåligt samvete har jag definitivt inte.

(Dessutom är jag och maken lediga dubbeldagar varje måndag och fredag nu en månad efter att bebisen fötts, och därefter är han hemma med mig varje fredag fram till nästa sommar eftersom vi känner med tre barn hemma att tid gemensamt med barnen är viktigare än två stora inkomster just nu.)

Det låter inte ovanligt. Om det är första barnet kan det dock kännas extra tufft med en "oengagerad pappa". Som mamma blir man ofta (självklart inte alltid och i synnerhet inte om en förlossningsdepression slagit till) lite förälskad i sitt eget barn och vill hålla och trösta hela tiden. Jag upplever också att min älskade make är annorlunda än jag och har alla tre gångerna vi väntat barn varit ungefär som din sambo. Kramar och byter blöja och flaskmatar (pumpad mjölk) vid behov gör han men är mindre sugen på att "passa" bebisen än jag som mamma varit. Främst kanske för att alla våra tre barn har haft mammiga veckor i början då endast tuttarna har tröstat. Trist för pappan då att alltid mötas av gnäll och plankstel bebis när han ska hålla. Men för oss har det ALLTID gått över! Vid 1 års ålder har maken varit lika intresserad av ungarna som jag och nästan mer överbeskyddande

Tips är barnvagnspromenader själv för pappa & bebisen. De flesta bebbar sover ju bra i vagn och frisk luft,samtidigt som pappan får känna sig lite behövd och "duktig" utan att bebisen skriker åt honom. Numera tar jag gärna den chansen att duscha länge eller leka med de andra ungarna när maken & lille Viggo tar en kvällspromenad en halvtimme. Jag vet ju att det lika gärna kan vara "bara pappa som duger" om ett par år.

Alltid skönt att höra att man inte är ensam.

Vi har det hyfsat bra nu tredje gången gillt. Storasystrarna avgudar lillebror och han är den absolut lugnaste och mest harmoniska bebis jag någonsin träffat på. Sovit 4-5 timmar i sträck varje natt sen födseln, väcks för att äta och sover därefter vidare ytterligare 4-5 timmar tills vår väckarklocka ringer. Ammar fullt + tar pumpad mjölk i flaska om det behövs (så maken tar alltid sista matningen vid midnatt när han lägger sig så att jag får sova ostört 6-7 timmar i sträck). Han somnar när han är trött och äter när han är hungrig. Idealbebis på många sätt till skillnad från sina systrar som var såååå bökiga som bebisar.

Men tyvärr är han inte helt frisk vår gosse. Efter 3-dagarsvisit på neo för andningsvårigheter efter snittet så upptäckte man även blåsljud på hjärtat. UL & lungröntgen visade 5 hål som förhoppningsvis växer bort. Nu i veckan upptäckte vi dessutom ett ljumskbråck hos honom, som kommer att behöva opereras under narkos (!) inom några veckor. Så oroligt för oss föräldrar men än så länge smärtfritt för honom. Håller tummarna för att det inte blir fler överraskningar nu...

Ni andra då?