Om du skulle få frågan om att ta hand om ett dödsbo?

Är det någon som jag tycker om, att personen kanske inte har någon annan och behöver känna ro med det så skulle jag nog kunna tänka mig det.

Hur mycket skulle du behöva tycka om personen?  Ni hörs och ses ibland men att säga att ni står nära varann vore en grov överdrift. Om du vet eller får förklarat för dig att personen inte har någon annan naturlig närstående som kan ta hand om det. Tänk dig att det är en släkting och inte en vän, kanske en kusin t ex.

Vilken märklig fråga. Det om något är väl "någon annans problem". Eller går folk överlag runt och bekymrar sig över vad som ska hända med deras pinaler, elavtal eller sparpengar när de dött? Jag har aldrig ens tänkt i de banorna själv.

Jag vet inte vad jag skulle ha svarat, ärligt talat.

Varför skulle man fråga någon om det? Ser inte riktigt poängen.

Jo precis, har man ingen som står en så när att de bryr sig så kan det väl kvitta. Inte så att man bryr sig själv direkt..

Har ni verkligen så svårt att sätta er in i att någon som inte har närstående oroar sig för vad som ska hända med både begravning, dödsbo och diverse annat som händer när man dör? Och man undrar varför svenskarna anses vara så kalla...

Ur rent "bry sig om"-perspektiv så skulle jag nog känna mig mer bekymrad över mina älskade närstående som kommer tvingas gå igenom det, än om jag var helt ensam och nån anonym tjänsteman från kommunen fick göra jobbet. För min egen del kvittar det ju.

Men det kommer ju lösa sig, kommunen kommer ta hand om det. Varför är det så noga att någon annan ska göra det? Ditt hem blir tömt, du blir nedgrävd och din ekonomi blir avvecklad. Vad mer vill du ha?

Jag har tagit på mig uppgiften till en bekant. Jag stod hennes man väldigt nära ett tag, han var min mentor under flera år, men han gick bort för några år sedan och jag är "bara" bekant med hans fru. Jag menar det är nästan två generationer mellan oss och vi har knappt träffats mer än på middagar och större evenemang. De har inga barn eller andra nära släktingar. Jag och tre andra kommer att ta hand om dödsboet. Det har väl redan börjat då vi gemensamt hjälpte henne att sälja av hus och grejer när hon flyttade till ett hem förra året.

På många sätt är det lättare när man inte är så nära. Det blir en lista med saker som måste utföras och prickas av när allt det känslomässiga inte är så intensivt. Frågan är väl mest om du anser att du har tid att göra ett bra jobb och att du tror att du kommer att kompenseras på en rimlig nivå som gör det värt för dig. Du har ju inte de känslomässiga banden som drar. 

Det beror på vad jag får för ersättning. Det är ett stort jobb. Och ingen jag skulle göra för småpengar. Sen vill jag nog ha några saker också.