När skyddsnätet brister

En ny morgon har kommit. En natt med otroligt lite sömn. Det börjar ta på en. Känner mig riktigt kass just nu. Känner mig trött, kroppen smärtar och det är tungt att andas. Ångesten kommer smygande som ett brev på posten. Maktlösheten börjar ta över. Den krigar inställningen man har haft i alla år börjar sakta men säkert att tyna bort. Det var det jag var rädd för, att orken inte ska räcka till. Att man helt plötsligt säckar ihop och inte orkar kämpa längre. Inte att man inte finns kvar utan att man snarare börjar acceptera att det är som det är. Acceptera att vi aldrig kommer att få någon hjälp. Acceptera att vi alltid kommer bli utsatta för detta.

 

Hur kan det vara så svårt att hjälpa människor?

Hur kan det vara så svårt att bara skydda oss?

Vad är det som gör att vi inte får hjälp?

Handlar det om lathet?

Ett ointresse som är så stort att man skiter i konsekvenserna?

 

 

När jag tänker på allt det blir jag så ledsen, arg och bitter!

Hur kan människor medvetet utsätta oss för det här?!

Vad har vi gjort för att förtjäna det?

 

Att det finns inkompetent personal vet jag redan. Det finns det överallt inom alla yrken.

MEN Socialtjänsten ska ändå vara en sån myndighet som det inte ska finnas så stora brister inom.

Jag förstår inte hur man kan med sig att göra såhär. Att veta om att resurserna finns för att skydda en familj mot våld, hot, förföljelser och trakasserier men då att VÄLJA att inte göra det. Det är ett VAL som Socialtjänsten Göteborg Centrum har gjort.