Svärmödrar, varför är det ett sånt stort problem?

Jag tror det är för att dom har svårt att säga ifrån och så fort dom gör det så ångrar dom sig och erbjuder att umgås nån annan gång när mamman inte heller vill..

Nu tror ju inte jag att det är ett jätteproblem eftersom bilden blir ganska skev när man läser här. Här skriver ju bara de som har ett problem. Alla de som har en bra relation är ju inte representerade eftersom de inte har någon anledning att "skriva av sig".

Men bland de som faktiskt skriver och har problem så tror jag att det många gånger handlar om prestige. Svärmor vill visa vilken expert hon är, och kvinnan vill visa vilken expert hon är. Och någonstans skär det sig p.g.a. stoltheten och prestigen.

Jag vet inte. För egen del har jag inga problem med min svärmor längre, hon är en jättebra farmor åt vår dotter och omtänksam och snäll även mot mig och min sambo. Under dotterns första år tyckte jag att hon var superjobbig (ville träffas i tid och otid, vi fick aldrig vara ifred, kändes det som), men av någon anledning gick mina känslor över, så nu uppskattar jag henne väldigt mycket. Det måste ha varit hormoner, eller så har hon kanske backat lite, eller både och.

Jag tycker att män verkar ha en konstigare ( närmre) relation till sina mammor än vi kvinnor. Tex jag pratar med min mamma i telefon kanske 1 gång per vecka. Åker dit i gång per vecka medan min sambo träffar sin mamma varje dag.

Jag tror inte att historierna spelar verkligheten. Tex är väl majoriteten av aktiva på Familjeliv kvinnor? Hur skulle det se ut om fördelningen var 50/50? Detta är även ett forum där folk vädrar sina problem (för att få sympati eller finna en lösning eller bara ventilera lite) snarare än att prisa sin lycka. Då blir bilden av att "alla" har problem med svärmor större än vad den kanske egentligen är.

Ute i "verkligheten" tror jag det handlar om upprätthållande av stereotyper och förväntningar. Om du tex förväntar sig att höra och läsa om folk som har problem med sin svärmor så blir det också lättare för din hjärna att sålla ut den typen av historier och de framstår som fler oavsett om det faktiskt förhåller sig så eller ej.

Jag skulle inte vilja gå så långt att säga att vare sig svärdöttrarna eller svärmödrarna är "problemet". Det handlar om ömsesidig respekt. Den äldre generationen behöver påminna sig om hur det var att vara ung för att visa förståelse. (Det här gäller ju alla situationer i livet och inte bara svärdotter/svärmor-förhållandet.)

Den yngre behöver kanske tänka ett varv extra och inse att den äldre inte gör saker för att jävlas utan förhoppningsvis vill det bästa för sitt barn och sitt barns fru.

Nu menar jag inte problemen inte finns. men problemen kanske inte är så omfattande som du kan tro av att läsa på Familjeliv.

Nej klart att familjeliv är en skev verklighet. Men är det något vi diskuterat vid lunchbordet på jobbet så är det också problem med svärföräldrarna.

Jag tänker att kvinnor har mycket åsikter om saker kring hem och barn, på ett sätt som många män (äldre coh yngre) inte har. Och nyblivna mammor har väldigt svårt att ta råd, är väldigt lättkränkta i sin mammaroll osv. Och svärmodern vill engagera sig, hjälpa till och känna sig viktig. Fast svärdottern hellre pratar med sin egen mamma.

Jag är svärmor och har en jättebra relation till min svärdotter.
(Eller nåja, de är inte gifta men de lever ihop. Vet att vissa inte tycker man är svärmor/svärdotter om inte sonen är gift.)

Min svärdotter och jag hittar på saker tillsammans, går ut på krogen emellanåt, solar på stranden, träffas ofta på tu man hand.
Jag är bara 18 år äldre än henne om det kan ha något med saken att göra.

Hennes mor är i min mammas ålder.

Ja, det var det jag menade med prestige. Kanske har kvinnor, i vissa fall, fler åsikter om hur barn och hem ska skötas, och då går det prestige i det.

Men i de allra flesta fall tror jag att det går bra.

Jag har, för övrigt, en bättre relation till min svärmor än till min egen mamma. Min svärmor är väldigt tolerant, lyhörd, nyfiken och en fantastisk människa. Min egen mamma, däremot, är ganska dömande och självupptagen. Tyvärr. Så kan det också vara.

Min erfarenhet är att de svärmödrar som behandlat sin son som ett barn hela livet även då de blivit vuxna är de som även har svårt att släpp in och acceptera sina söners kvinnor.

Tror inte jag. Jag pratar med min mamma jämt och min man kommer jättebra överens med henne. Svärfar också.

Jag tror att det handlar om att kvinnor överlag vill konkurrera med varandra. Alla andra kvinnor är ett hot. Och det kommer från både svärmor och svärdotter.

Jag har inte stora problem med min svärmor men jag ogillar henne av flera anledningar. Jag är dock medveten om problematiken och har valt att begränsa umgänget med henne. Det blev dessutom bättre när vi flyttade till en annan stad.

Anledningen till att hon har svårt för mig är att jag inte motsvarar hennes förväntningar. Jag vill inte umgås på tu man hand och jag är inte hennes förtroliga. Vi har inga gemensamma intressen och väldigt olika värderingar. Jag har dock enligt mig själv uppfyllt mina förpliktelser, går på middagar och är med och firar födelsedagar. Min sambo har däremot väldigt bra relation med min mamma, de delar intressen och kan umgås själva då och då.

Anledningen till vår osämja är i största grunden att hon är van att bestämma över alla. Det har inte fungerat med mig och min sambo då vi sagt ifrån, detta har upprört henne mycket.

Jag har dock ofta haft knepiga svärmödrar i tidigare förhållanden men som jag ändå haft en god relation till. Vissa har jag behållit kontakten med även i efterhand. Jag tror att mycket verkar handla om när de är söner som finner någon, någon slags konkurrens enligt mödrarna.

Dock så har även min mor en bra relation med min svägerska, så det handlar nog mer om hur man ser på sina vuxna barn.

Många mammor födda på 40 och 50-talet behandlade sina söner som att de inte kan sköta ett hushåll, även i vuxen ålder. Curlade och idiotförklarade, navelsträngen får sitta kvar och ett osunt beroende finns kvar mellan mor och son, oavsett om sonen får flickvän eller ej.

Däremot döttrarna fick axla ansvar redan som barn, med hushållsuppgifter och gick stärkta ut i vuxenlivet.

Morgondagens svärmödrar lär se annorlunda ut. De vet att alla barn oavsett kön behöver lära sig att bli självständiga inför vuxenlivet. Umgänget kan vara tätt ändå, men inte för att man är oförmögen att sköta sitt hushåll utan husmorstips och kontroll av sin mamma- utan för att man älskar varandra.

Jag kan bara tala för mig själv. Jag har skitsvårt för folk som behandlar mig som ett barn trots att jag är över 35. Den enda som möjligtvis kan komma undan med det är min egen mamma.

Svärmödrar (oavsett om de är kvinnans eller mannens mor) tenderar att behandla båda i paret som den egna avkomman, alltså lite som ett barn, lite som "jag vet bäst". Det är iaf därför jag hatar min svärmor. Det är sjukt irriterande att bli barnbehandlad av henne och samtidigt se henne behandla min fullt kompetente man 40 + som en servicetörstande tonåring

De älskar båda samma man och vill bestämma över honom.

Jag tror en kombination mellan att mannens mamma har svårt att lägga sig i för mycket + svärdotter som bara accepterar sina egna åsikter som de enda rätta. Jag har aldrig haft bekymmer med min svärmor och det är för att vi kompromissar och respekterar varann. Vi tycker absolut inte lika jämt. Men om hon har hand om barnen får hon bestämma hur hon ska sköta om dem, jag lägger mig inte i. Även om det innebär att de äter lite för mycket sött och lägger sig alldeles för sent är det OK för mig eftersom vi håller sams och det även gynnar barnen.

Jag ÄLSKAR mina svärföräldrar. Så underbara fina stora människor. 

MEN då det finns problem tror jag att det oftast handlar om att kommunikationen inte är tydlig åt alla håll, mannen säger en sak för att få frun tyst o en annan för att få sin morsa tyst. 
Sen ÄR inte alla människor normala sköna härliga öppna o stora i sin personlighet, hade själv inte velat ha en svärmor som var långsint trångsynt egoistisk osv.