polisanmäld av fd man

Vad är viktigare än att ens barn får träffa son pappa ? Så viktiga saker har man inte ens planerad .

Det handlar inte om timmar , är man ute så sent att man har så bråttom har mannakraft för sent hemifrån .

På vilket sätt var PAPPAN en skitstövel i denna situation?????????????????????????????

Jo det har jag, har du verkligen det?  Har du sett hur skilsmässor gör mot barn, alltså på riktigt nära håll när föräldrar inte kan komma sams och deras egna dåliga mående går ut över barnen?

Nä det gör jag inte . Skulle aldrig utsätta mina barn för detta , barnen måste få träffa sin pappa om dom ser han på stan o man tar inte barnet med våld o låser in i bilen

Men nu sker ju psykisk misshandel mot barnet men det är tydligen ok här på fl. ingenstans har jag skrivit att misshandel är ok, dock så har ju barnet fortfarande rätt till sin pappa. Pappan misshandlar inte barnet. Barnet skall inte straffas. Jag skrev att ts kan sätta sig i bilen, hon måste inte prata m pappan, men barnet måste få göra det!

Men lägg ned de kortet.

Bara för att man inte delar din åsikt och tycker du agera på ett vettigt sätt så betyder det knappast att man saknar barn. Det kan låta märkligt men det finns faktiskt partnersmisshandlare (jag skriver partner då det finns kvinnor som misshandlar män också) som aldrig skulle kunna göra ett barn illa medvetet.

Jag har barn och jag blev slagen av barnets fader också och det var en av anledningarna till att jag lämnade pappan. Dock så var pappan aldrig elak mot sonen och han var faktiskt konstigt nog en hyfsad bra fader när vi var ihop. Så nu vet du lite bakgrund om mig.

Dock så skulle jag personligen aldrig agera på det sättet du valde att göra. Jag klara nämligen av att skilja på "mig" från "mitt barn" och min ångest jag hade av att träffa pappan var min, jag lät den aldrig gå ut över miit bran, då barnet är sin egna individ och har rätt till sina egna relation på egna villkor till andra personer oavsett vad jag känner för personerna barnet väljer att umgås med.

När jag sitter och läser att du har rutit åt ditt barn flera gånger, och sedan handgripligen lyft upp honom och låst in i en bil, så kan jag inte låta bli och undra om du borde gå i en annan form av terapi så du LÄR dig att inse att ångesten du har är enbart din och den skall aldrig gå ut över barnet i något som KAN liknas vid en form av psykisk misshandel mot ditt barn. Din ångest är INTE ditt barns. Med tanke på att du aldrig var på arbetsplatsen så kan man ju undra vad som var viktigare än att ditt barn fick lov att umgås en stund med pappan?

Jag kan tänka mig två anledningar..

* Far-/Morföräldrar på sjukhuset och är nära döden

* Läkartid/tandläkartid för barnet

P.S

Tyvärr är det ett allt för vanligt fenomen bland kvinnor oavsett om de blir behandlade som gudinnor av manen eller misshandlad av mannen, att de vägra att förstå att barnet är en egen individ, utan de väljer att utgå från att barnet är en integrerad del av henne själv. 

Jag uppmanar dig. Nej jag KRÄVER att du citera och kommer med konkreta bevis på att folk sitter och hävdar att folk som misshandlar är psykisk friska.

Eller så kanske du kan lägga ned och komma med anklagelser du saknar helt grund till att komma med.

Men jag BEGICK ju ett brott i och med att jag bar iväg honom och stängde in honom i bilen. Åååh :(

Jag kan inte se att du gjorde något fel. Naturligtvis vore det bättre för sonen om du och pappan kunde ha ett avspänt umgänge och stå och småprata lite för att lösa sådana här situationer. Men jag förstår mycket väl att det är helt omöjligt när pappan har misshandlat dig.

Undrar om någon av alla barnrättsaktivister (obs, ironiskt menat) här har erfarenhet av att ha varit i ett misshandelsförhållande och sedan vara tvungen att ha kontakt med den som misshandlat en eftersom man har gemensamma barn. Förmodligen inte, då hade de aldrig dömt dig som de gör. Dessutom finns det undersökningar som visar att om pappan misshandlar/misshandlat mamman, är det 70 procents risk att han även slår de gemensamma barnen.

Nu hör förhoppningsvis ditt ex till de resterande 30 procenten, men någon bra pappa kan han knappast vara. Det är nämligen omöjligt om man slår sitt barns mamma. En god förälder skulle aldrig göra så mot sitt barn, för barn märker av och vet men än man tror. 

Och nej, det är självklart INTE misshandel att bära iväg ett protesterande barn. I så fall skulle jag och min sambo göra oss skyldiga till det ganska ofta när vår treåriga son vägrar lämna lekparken efter att ha lekt i en halv evighet... Och jag har sett många andra föräldrar göra samma sak. Det är alltså INTE misshandel.

Herregud, det verkar som om man inte får visa någon som helst auktoritet gentemot svenska barn längre. Säger man till dem kan de bli kränkta... Märkligt hur jag och mina generationskamrater som är födda på 70-talet kunde växa upp till välfungerande individer trots att vi lärde oss att lyssna på våra föräldrar och att lyda läraren. 

Nåja, det var OT. Jag hoppas i vilket fall att du får hjälp med ditt mående, för både din egen och din sons skull. PTSD, kan vara ett helvete. Och jag kan verkligen inte tänka mig att polisen kommer gå vidare med detta om du förklarar hur det gick till.

Och olaga frihetsberövande? Sonen bor väl mestadels med dig? Eller ska man låta en femåring löpa vind för våg precis som han behagar? Det låter ju sannerligen inte som något barnperspektiv. 

Sedan förstår ju jag att det är en svår situation. Sonen är ju ännu för liten för att förstå alla bakomliggande faktorer, och sedan vill du ju säkert att han ska kunna ha en närvarande pappa även om du och han har svårt med kontakten pga hans tidigare misshandel av dig. 

Men som sagt. Att polisanmäla dig för misshandel och olaga frihetsberövande är ju bara löjligt. Helt sjukt att polisen ska behöva lägga resurser på sådant istället för riktiga brott. 

Hela ditt svar är ju bevis på att du sitter och använder dig av argumentationstekniken  "frånvaro av bevis är ett bevis i sig".  Och du sitter och använder dig även av argumentationstekniken "falsk dikotomi".

Du sitter och gnäller på att jag självrättfärdigar.

Ja man KAN uppfatta det så med mitt inlägg med att man skriver i jag termer att man självrättfärdigar bara för att man INTE delar din åsikt och TS åsikt och pekar på vad man själv skulle göra.

Men det du vägra att ta i beräkningen är att folk är olika och agera olika det finna inga givna mallar på vad som är rätt eller fel sätt. Men varför skall man blanda in barnen i angelägenheter som barnet inte styr över och har inget med att göra?

Det var tydligen fel att visa på att man kan och skall skilja på barnet och sig själv.

Du kanske skall lägga ned och tillskriva folk utlåtande och/eller åsikter de inte har. Nej kom inte dragandes med brasklappen "läsa mellan raderna". Det är just "mellan raderna" som folk använder sig av för att tillskriva folk åsikter och lägga ord i munnen på andra.

Citera där jag skrev i klartext att de som misshandlar är psykisk friska? 

Nej jag har aldrig hävdat att folk är psykisk friska som misshandla oavsett vem de misshandlar.

Du skriver jag citerar"

"Eftersom ditt ex "bara" är en partnermisshandlare så får vi väl hoppas att han inte hittar någon ny partner att dunka på när ditt barn sover i rummet bredvid."

(slut citat)

Vilka är dessa "vi" du hänvisar till i den meningen?

Önskar DU att mitt EX hittar en ny partner att misshandla så får det stå för dig. Blanda inte in andra i detta, inte mig eller någon anna i tråden eller IRL som inte delar din åsikt på dina villkor. Jag har aldrig sagt eller ens önskar att han hittar en ny. Så lägg ned att återigen tillskriva mig åsikter jag inte har eller lägg ord i min mun.

Sedan så är det märkligt också att jag får tillskrivet att jag förminskar situationen av misshandel bara för att jag agerade annorlunda. Var kan du bevisa att jag tycker så? Har jag skrivit att det är "lätt att lägga saken åt sidan"? 

Nej det har jag inte,bara för att jag aldrig skrev det så är det inte tillräckligt för dig att komma med bevisning om att jag förminskar situationen i största allmänhet och att jag minsann kunde "lätt lägga det åt sidan".

Det är du som hävdar, åt mig, att jag gör det. Jag har aldrig sagt det eller hävdat det.

Den här sidan är så fruktansvärt kvinnofientlig i många fall. En kvinna som blivit utsatt för misshandel ska i alla lägen ställa upp för sin misshandlare om de har barn ihop, annars är hon en dålig mamma. Men en man kan tydligen banka på sin partner hur mycket han vill och ändå vara en bra pappa.

Hur kan man ens skriva som vissa av er gör, skuldbelägga TS, kalla henne labil och tycka att hon är en dålig förälder för att hon inte pallar hänga med sin misshandlare. Jag blir rädd när jag läser sånt här, människosynen blir bara vidrigare och vidrigare. Det är viktigare att trycka ner okända människor på nätet än att vara en medmänniska.

Att slå den andre föräldern så att ens barn ser det eller påverkas räknas idag även som barnmisshandel. Men TS ex kanske bara bankade på henne när ungen inte var hemma?

Innan ni lägger er ikväll, fundera på vad det är för samhälle ni skapar genom det ni skriver. Vill ni låta era barn växa upp och bli lika omänskliga och elaka eller vill ni försöka ge dem möjlighet rollen lite snällare värld än vad vi har idag? Ta sen fem minuter för att skämmas över vad ni gjort och se sen till att vakna upp imorgon med ett lite renare hjärta och börja var medmänskliga.

Så barnets vilja skiter du helt i för att det inte var pappans helg?