Utbränd som föräldraledig?

Det låter som att det är dags att ni byter av varandra och att du börjar jobba medan din man roddar hem och barn. Ta bort aktiviteterna om det blir för stressigt. Se till att göra tid för hela familjen för att slappna av och ha roligt.

Om du går in i väggen? Du har redan det. Jag vet hur det är, jag har varit/är i samma situation.

Du får börja prioritera, göra det som är viktigast. Barnen måste ju gå först. 

Skär ner på kompisar hemma. Varför ska de alltid vara hos er?
Aktiviteter kan också plockas bort, räcker med 2 st.
Boka inte in en massa på helgerna.
Skaffa barnvakt så ni kan få vuxentid.
Måste du jobba?

Läste allt några fler gånger. Strunta i barnkalas, släktmiddagar osv och se till att mannen hjälper till med att städa, tvätta, laga mat så att ni bara kan värma under veckan osv. Sen måste ni få rutin på att få iväg mellanbarnet till förskolan. För hur ska ni göra när hen börjar skolan och har närvaroplikt och inte vill gå dit? Det är en sak som inte är förhandlingsbar och som du och din man bestämmer och som barnen helt enkelt får finna sig i att lyda.

Att stora barnet inte får vara på fritids är normalt. Hen går i skolan och har tillräckligt långa dagar och kan komma hem och varva ner, käka lite mellis och göra läxor så kan hen vara med kompisarna när de kommer hem från fritids.

Oj oj oj vilket högt tempo du lever i. Inte konstigt att har fått minnesluckor! Du pressar dig alldeles för hårt! Det där är inte alls sunt,var rädd om dig innan du kraschar totalt! Inte nog med att du har tre barn varav en nu har diagnos så ställer du även med på att ta hem andras barn också. Du måste begränsa det...inte ta hem barnens kompisar samtidigt och inte varje vecka,det är verkligen inte nödvändigt. Och sedan alla dessa aktiviteter,vem har valt dem? Barnen eller ni föräldrar? Sänk dina krav och ha inte dåligt samvete för att du inte kan tillfredsställa barnens önskemål i alla avseenden! Det är inte ett dugg farligt att ha tråkigt ibland,man måste INTE fylla barnens all vakna tid med aktiviteter eller sysselsättningar. Av tristess föds kreativitet. Jag är ensamstående med ett barn,helt utan kontakt ned barnets far och ingen avlastning över huvudtaget. Jag vet hur svårt det är att rodda allt själv och hur utmattad man blir av alla hemsysslor. Bara det är minst ett deltidsarbete! Hur delaktig är din man i allt..? Det är ett jättejobb att sköta hem och barn,och dessutom med ett barn som kräver xtra omsorg. Förstår att du är supertrött och helt sönderstressad! Du måste ta detta allvarligt och bromsa på alla måsten och inte begära så mycket av dig! Det är tufft med småbarnsåren och därför är det xtra viktigt att inte ta på sig för mycket. Mitt barn är 8 år och vi bor långt från alla kompisar. Min dotter har sina kompisar här väldigt sällan,likaså med att följa någon hem. Och det är vi rätt tillfreds med. De tidiga barnaåren går så snabbt och snart kan de röra sig mer utan ständig tillsyn och gå till kompisar. Mitt barn är väldigt nöjt med att umgås med mig och glädjas över de små sakerna som att pyssla ihop mm..,Vi har också bara en aktivitet per/termin just nu,simskola. Det kör vi varje vårtermin,känns lagom och roligt efter vintern. Jag försöker också hitta aktiviteter som är på helgerna. Jag sätter inte in mitt barn i något hon inte själv frågar om,just nu har hon börjat att prata om dans,så det kanske blir det när simskolan är slut. Du har ju en man och ni borde ju kunna dela på ansvaret kring barnen...och ge varandra utrymme för återhämtning..???? Det behöver du definitivt !!! Jag vill inte ge reklam för något men det finns en väldigt bra bok( topplistas) som heter " Mindre stress mer närvaro"...kanonbok! Massor av bra tips,jag lovar!

Börja med att inte ha kompisar hemma varje dag.. Varför i hela friden tillåter du det övh? Barn behöver inte ha kompisar varje dag... Och varför kan dom inte i bland vara hos en kompis istället och mannen hämtar när han kommer från jobbet? Då får du lite längre lugn och ro hemma och barnen får ändå leka.

Barn behöver absolut inte aktivitet 3 kvällar i veckan, hinner man inte så hinner man inte så enkelt är det... Har båda äldre det eller bara den äldsta? En aktivitet var räcker....

Varför ska du städa när du är hemma? Varför kan ni inte städa tillsammans nån kväll i veckan tex torsdag, lagom nära helgen så att det är städat och rent då.. Eller varför inte göra så att ni tillsammans städar 15min varje kväll.. Man hinner plocka mycket på 15 min när man är två st. Vad gör den som inte skjutsar på aktivitet? Är minsta med på aktiviteten eller hemma med den andre föräldern?

Och som sagt rutin för att få iväg mellansonen, nu med diagnos kanske ni kan få verktyg hur ni ska göra, att förbereda noga kvällen innan, låta han välja kläder (kvällen innan alltså mvc ) etc kanske kan underlätta

Skippa kalas och s v är föräldern på helgen och ta det lungt bara.. Dom kanske kan komma till er istället så ni slipper åka iväg,

Bor dina föräldrar i närheten, övrig släkt och vänner som kan tänka sig ställa upp.. Du vet samma person behöver ju inte passa alla barn.. Man kan ju portionera ut dom.

Såhär ska du inte behöva ha det! Du måste sätta dig ner med din man och berätta hur du mår och tillsammans göra en plan för hur du ska må bättre. Mina förslag är att plocka ner antalet aktiviteter och måsten, man måste inte gå på alla kalas osv. Skaffa städhjälp om möjligt, kanske en gång i månaden iaf, det är väl investerade pengar! Skicka ut en fråga om barnvakt hos familj, släkt, vänner eller kanske grannar? När jag pluggade (på universitetet) arbetade jag extra som barnvakt åt en familj, kanske finns det någon som läser till förskolelärare eller liknande, eller barn & fritid på gymnasiet som kan tänka sig att jobba några timmar i veckan? Lycka till och prioritera dig själv nu!

Tack för era svar,

Jag vet att jag måste få till en förändring, men jag har väldigt svårt att se hur jag skulle kunna det.

Äldste sonen känner sig jätteutanför i skolan, jag har varit hemma i tio månader och det blir bara värre. Han känner att han inte får vara med på riktigt längre eftersom leken från fritids fortsätter nästa dag i skolan. Det är också därför han har tre aktiviteter i veckan, för att jag försökte kompensera honom och ge honom vänner utanför fritids. Det fungerade inte riktigt, han känner sig fortfarande utanför i skolan och är väldigt ledsen över det. Men samtidigt blir han glad när han är på aktiviteter och det är så skönt att se honom glad. Har svårt att ta det ifrån honom. Det var jag som bestämde att han skulle få ett syskon, det var inte han som bad om det. Jag skuldbelägger mig skälv för hans utanförskap.

Det är också anledningen till att jag har försökt ta med kompisar hem. Jag tänkte att då kanske det blir mindre "på fritids lekte vi det här" och mer "jag var hos A igår och vi lekte det här". Det verkar fungera någorlunda bra, men jag klarar tyvärr inte av att rodda det varje dag, jag önskar att jag klarade det, men mellansonen har snarare ett behov av lugn. Vilket har blivit ännu mer tydligt sedan diagnosen.

Jag vet inte hur det är hos er, men här hämtar föräldrarna sina barn vid 17.30-18 varje dag, det finns ingen tid att leka efter fritids. Det finns inget "öppet fritids" motsvarande "öppna förskolan", det finns ingen fritidsgård. Det finns ingen "gård" här som barnen kan gå ut och leka på. Vi bor i en villa förort med höga huspriser, här jobbas det sent..

Kalasen på helgerna är jätteviktiga för min son, annars blir det ytterligare ett moment där han känner i skolan att han är utanför.

Mitt jobb vill jag verkligen inte sluta med för det är min pause. Där känner jag mig lugn och som lite mer av en människa. Men det är bara ett extra jobb, normalt är jag student så jag kan ju tyvärr inte byta med min man och gå tillbaka till jobbet. Möjligheten skulle i så fall vara att skriva uppsatsen nästa termin. Det känns övermäktigt just nu, det känns inte som att allt hemma magiskt försvinner för att mannen är föräldraledig, det känns mer som att jag då förväntas rodda ännu mer samtidigt...

Mellansonen behöver som sagt mer av min tid. Någon skrev att det är viktigt att han kommer i väg till förskolan och det är klart det är. Jag gör mitt bästa. det har varit en jobbig tid nu. Han gråter när han pratar om förskolan och han har det inte helt enkelt där. Han vill hellre vara hemma. Enkelt sagt så förstår jag vad han säger och på förskolan förstår de honom inte alls. Jag kan förstå frustrationen i att inte bli förstådd. Det tär på honom och det tär på mig. Insatser är på väg, oklart vilka och oklart vad, men någon förändring kommer ske. Jag hoppas att det blir en pedagog som kan ha tid att "lära" sig förstå hans språk. Språkförmågan är en del av diagnosen, vi behöver träna hemma, men tiden räcker inte riktigt till. Jag önskar att det fanns några timmar till.

Jag vet att det här låter urbota dumt, men jag vill verkligen inte be någon om hjälp. Jag vill inte alls erkänna att jag inte klarar av det här. Jag vill klara av det. Min familj är som sådan att om någon verkligen, med betoning på verkligen, behöver hjälp så ställs det upp, men annars gör det inte det. Jag vill inte vara en besvärlig människa som inte klarar av att hantera mitt eget liv. Det har ju gått så bra förut. Jag känner mig så arg över att det inte gör det nu.

Jag har försökt prata med min man, hans svar är att "men du vet ju att vi behöver min lön". Och det vet jag ju. Jag vet det mycket väl. Jag har fört fram att det kanske är bättre att han tar lite ledigt nu, annars är risken att han får ta mycket ledigt sedan, men hans inställning är mer "bit ihop bara". Jag är också en sådan person, med det sagt är jag inte besviken på honom. Jag är själv en sån där hemsk människa som aldrig har förstått mig på folk som inte orkar allt. Irriterat mig över att det skylls på stress och för mycket att göra.

Jag önskar att jag bara kunde få detta att funka själv, rodda allt bra, rätt och helhjärtat. Jag har sagt det flera gånger, men jag är så besviken på min hjärna och på min kropp som inte vill som jag. Kan jag inte bara ta mig samman.

Det låter som att jag inte vill göra en förändring och det är precis så det är, men samtidigt är jag rädd för att få en till black-out igen, likt den jag beskrev tidigare, när hjärnan helt slutade fungera. Jag är livrädd för att fastna i det tillståndet, hur dumt det nu än låter. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag kan inte låta det här gå ut över barben mer än vad det redan gör. Jag kan inte göra neddragningar i fritidsaktiviteter eller när det kommer till att ta hem kompisar, jag borde egentligen göra ännu mer på något magiskt sätt för att stora killen inte skulle känna sig utsatt.

Tack för att ni orkar läsa. Tack för att ni orkar svara. Jag beundrar er för att ni lägger ner tid och energi på en person som ni inte känner.

Gå till en läkare och be om hjälp.

Med ett läkarintyg på att du behöver vila och avlastning kan du kanske få ha din son på fritids längre. Då får du mer tid för de yngre barnen och kanske lite mer tid för vila, samtidigt som sonen får det bättre socialt.

Du kan eventuellt också söka vårdbidrag för barnet med diagnos, för att täcka up för den extra tid du behöver lägga på träning och anpassning.

Kräv insatser på förskolan. Extra resurs, stöd och träning gör forhoppningsvis att han trivs bättre på förskolan. På sikt kan det eventuellt vara bra med extra tid där, om det finns en resurs som kan hjälpa din son.

Se till att få vila under helgen. Kanske pappan kan ta barnen till svärföräldrarna medan du faktiskt får tid att bara ta det lugnt en stund.

På vilket sätt är du en tillgång för dina barn om du går in i väggen?

Varför inte göra förändringar nu, medan du fortfarande kan och har kontrollen?

Du tror att du gör detta för dina barn, men det verkar mer vara för din egen skull, för du kan inte erkänna för sig själv att du inte klarar av ditt liv och dina barn. Du vill inte visa dig svag, du riskerar hellre hela familjens välmående. Det är tragiskt.

Jag blir ledsen när jag läser det du skriver, ledsen för dina barns skull. De är så små och du ska finnas där så länge för dom. Och så vill du inte göra förändringar för att det ska bli bra, för att de ska få ha två friska, pigga föräldrar. 

Kära du, jag vill bara ge dig en kram när jag läser. Som du sliter! Din man måste förstå allvaret i situationen, tror du han hade sagt "men du vet ju att vi behöver min lön" om du fått en cancerdiagnos? 

Du vet nog det egentligen, men du behöver en sjukskrivning. 

Kram på dig. 

Hej! Jag har också tre barn som är 5,3 och 4 månader men ingen har diagnos (vad jag vet) även om den äldsta kräver rätt mycket. Vi hade också hus men prioriterade bort allt arbete och köpte en lägenhet istället där vi bara behöver tänka på städningen och har pengar så det räcker för att mannen ska kunna jobba 80 procent. Det är fantastiskt!

Jag har haft alla hemma hela dagarna nu ett tag pga dålig förskola men nu börjar de snart på en ny om vi kan vara friska nån gång. Vi har endast en aktivitet i veckan och den får mannen ta. Barnen får se rätt mycket på film och på helgerna gör vi inga "artighetsbesök" utan umgås med de vi vill umgås med som vi kan slappna av med men oftast gör vi bara roliga saker tillsammans. Vi har inte heller någon avlastning.
Mannen är ledig på fredagarna så fre-sön så får jag sovmorgon, jag tar långa bad, jag vilar och han hittar på kul saker med barnen ibland utan mig för att jag ska få en paus. 
Jag känner ibland att det blir övermäktigt och då sätter jag på en film till de stora, tar den lille i baybsittern och går in och tar ett bad med öppen dörr men ändå, eller så lägger jag mig med den lille och slumrar lite i rummet intill. Allt för att ladda upp.

En gång i veckan går jag ut med kompisar på kvällen och dricker nåt glas vin eller fikar eller så. Jag tar alltså varje möjlighet jag får att ladda upp mina batterier för man behöver faktiskt ha all energi man kan få. 

Jag tvingar barnen att plocka upp sina leksaker innan de får en frukt eller vad det nu kan vara, sen plockar jag lite om jag känner för det men annars låter jag det vara tills mannen kommer hem. Då får han ta barnen och plocka lite och så lagar jag mat.

Det du beskriver går ju inte att hålla i längden. Du behöver hitta energi från någonting och helst släppa alla kraven. Det finns ingen som skulle klara av det du beskriver!! Hoppas att du hittar något sätt snart innan du går in i väggen fullständigt. När jag känner mig som mest stressad så tar jag fem-tio minuter då jag säger till barnen att jag behöver vara ifred en liten stund och så andas jag, lägger mig en stund eller som sagt tar ett bad annars blir man sjuk om man ska hålla det i längden. 

Visa mannen tråden så kanske han förstår allvaret!

Nu kan jag verka hård men så får det vara. Du har ett val: ta itu med din situation, erkänna att du inte klarar av den och se till att minska ner på såväl aktiviteter som krav. Och så begär du av mannen att hjälpa till mer i hemmet och med familjen när han inte jobbat alternativt fortsätta köra på och invänta på att din kropp säger ifrån helt och du hamnar i en situation som det tar mycket lång tid att tillfriskna ifrån. Det är ditt val. Erkänn att du inte orkar eller bli så sjuk att du i bästa fall "bara" inte kommer upp ur sängen, i sämsta att du även får någon ytterligare (fysisk) sjukdom.

Ansök om hjälp och stöd med mellanbarnet. Låt den äldsta följa med kompisar hem. Dra ner på hans aktiviteter, de tycks ju inte ge det som du hoppades utan han fortsätter att känna sig utanför. Låt mannen ta mer av hushållssysslorna. Låt mannen köra till/från aktiviteter. Även om jobbet är ett andningshål för dig, skippa den och hitta något annat andningshål, tex träning, yoga, mindfullness eller liknande huvudsaken är att det inte ställer några som helst krav på prestation från din sida. Vad är det för jobb som kräver en massa läsning/förberedelse inför så korta pass? Lärare?

Du har ett val, din kropp har varnat dig. Fortsätt som tidigare och riskera precis allt du har, eller ta itu med problemet och gör förändringar i era liv och kunna fortsätta vara där för sina barn. För fortsätter du så kommer du inom kort inte kunna ta hand om dina barn. Du kommer inte ens kunna ta hand om dig själv..,

Det låter jättetufft! Vissa saker du beskriver låter exakt som när jag blev sjuk, det där med minnet är en varningssignal. Det blev en sjukskrivning för mig och inläggning på psyk. Hade liknande tankemönster som du. Du tar på dig andras känslor och det blir extra tungt utöver det praktiska tunga. Kan förstå att det är svårt att isolera sig från hur dina barn känner/har det, men det går att tänka annorlunda kring det. Ta emot hjälp, det är ju inte som att du jämt kommer att behöva hjälp. Det är ju under en period. Känner igen det där att man ska klara sig själv, att ogärna be om hjälp, jag blir stressad för man känner snabbt att man vill hjälpa tillbaka. Men fick städhjälp av en och kan säga att det hjälpte. Gör man det tillsammans så går det rätt fort också. Du behöver jobba med dina skuldkänslor, du tar på dig för mycket skuld. Sen kommer extra skuld för att du känner som du gör. En enorm tankestress att gå runt med! Är väl också en del av depressionen, tycker att det låter som du har en sådan? Vilka föräldrar glömmer inte gympapåsen förresten? Det är väl inget man pratar om direkt? Jag hoppas folk inte är så dömande som du tror. Du låter hård mot dig själv och stolt på något vis? Prestige är inte nyttigt. Ta emot hjälp, du är värd att må bra!!