Om du vill ha en flickvän-synvinkel så är det ungefär sådär här hemma också. Fast då är jag tjejen som är deppig. Vi behöver mycket bekräftelse och förmodligen hjälp i form av kurator. Vi behöver någon som bokar den där första tiden hos kuratorn och verkligen sparkar en i rumpan.
Oftast håller han om mig när jag gråter men ibland är jag totalt osynlig och han visslar och pratar som om inget hänt när mina tårar sprutar. Jag förstår att det är skit svårt! Men prata med henne en dag då hon är "normal",
Säg att du kommer boka tid för hjälp nu, och gör det! Jag fick hjälp av min kille först när jag var mitt i en panikattack och han körde bilen rätt till en kurator trots att jag sa emot. Idag tackar jag honom. Men jag är fortfarande ett problem.. Psykisk ohälsa suger fan.