HJÄLP! Tror att min sambo är svag-begåvad?!

ingen?

tyg tiger:

tack för ditt varma svar...=)

Jag skulle nog tveka lite. klart man vill ha pigga intelligente gener till sina barn.

Men herregud...för det första är IQ testerna avsedda för vita medelklassmän i 45-års åldern. Är din kille det? För det andra, är de helt situationsbundna, d vs. de ska tas om efter sex månader och man kan vinkla testerna.

För det tredje, måste du väl i sådana fall även titta bakåt i släkterna intelligensen nedärvs inte endast från honom eller dig. Sedan om han går på högskola, är det helt beroende på vilken högskolan han går på. KTH, har ett utfall där 10 % endast klarar tentorna första och andra gången...

Nåväl, allt det här spelar ju ingen roll överhuvudtaget om du älskar honom och verkligen vill ha barn eller? Du verkar ju ha varit tillsammans med honom ett tag och några goda kvaliteter har han väl? Personligen tycker jag inte du ska tänka allt förmycket på intelligensen, det är som det gamla talesättet mellan Einstein och en skön dam, där damen sade att deras barn skulle få hans intelligen och hennes skönhet. Varav han kontrade men vad händer om barnet får min "skönhet" och din intelligens? Tilläggas kan att han hade drygt 200 i IQ och var en grav dyslektiker, som inte klarade av skolmatematiken!

Lycka till!

din sambo behöver inte alls vara mindre begåvad än normalbefolkningen!

Min sambo anser själv att han är för dum att läsa på högskola osv, han hade knappt dugliga betyg från gymnasiet men det var nog mer en intressegrej från hans sida...fick honom att göra lite tester (bara för att överbevisa honom, mensatestet)
Det visade sig att han uppskattades till att ha runt 125 i IQ (det är bara ca.3% av världens befolkning som har över 130..)

Kan ju vara likadant med din sambo, han kanske bara går omkring & tror att han är dummare än vad han är, mycket kan ju spela in, te x om han fått höra hela sin uppväxt att han är dum & inte duger till (som i min sambos situation..)

Oj vilken diskussion! låter jobbigt men tror inte att du ska oroa dej för hur era barn blir. Man vet aldrig hur det blir! din sambo kanske pressar sig så hårt och tror själv att han inte är "lite trögare än andra". finns det inget annat sätt att plugga på än det han gör? när jag pluggade ritade vi stora kollage med bilder och text. vi pluggade mycket ihop och förhörde och disskuterde med varandra. Ingen av oss fick toppbetyg med det spelar ingen roll idag för vi är bra på det vi jobbar med ändå. Din kille kommer säkert bli en underbar pappa!! lycka till!!

puffar upp tråden lite bara

svar till anonym (vad):

Jag har redan skrivit att jag skrev tråden för att höra om de finns ngn annan som varit i min situation!? Skrev inte för att få att ngn ska få delge sina åsikter.

Men eftersom du är envis och skrivit i denna tråden förut, så kan jag ju svara dej att:
Jag är fortfarande ganska ung , 23 år, och har inte funderat på detta med den potentiella fadern förut. Dock börjar jag fundera på detta nu, då vi pratat och smått planerat barn....

Och förressten kan ja med all säkerhet säga att de inte alltid är så att "den man är ihop med vill man skaffa barn med" (som du skrev här ovan). Jag vet MÅNGA tjejer & killar som säger att "de funkar bra mellan oss just nu, men de blir nog inte vi i framtiden".
Man kanske är tillsammans för att man har samma intressen, eller samma livsstil just nu. MEn om man ser till framtiden så kanske man känner att "nej, de blir nog inte han"

Att han kommit in på högskolan säger väl inte heller mycket?? Du vet ju inte vilket program han går? vilka intagningspoäng det är på det programmet eller någonting.

Ta kontakt med någon kunnig inom psykiatrin och beskriv din oro. Vad jag vet så är det oerhört få begåvningshandikapp som är ärftliga. dessutom är det få personer som har några biologiska handikapp. Dvs handikapp som inte beror på fostran. Min förra sambo passar in på din beskrivning och han är en underbar pappa och båda hans flickor är helt normala. Han har aldrig fått någon diagnos men han har växt upp i ett hem utan läs och skrivstimulans och under rätt trassliga förhållanden, dt kan räcka för att utvecklingen ska hämmas och påverka en som vuxen. Som sagt jag tror inte du behöver oroa dig men ta gärna kontakt med kunniga personer så du kan lägga oron bakom dig.

tack till alla som svarat. Och tack anonym vad för att du förstår vad ja menar nu...

Jag har hört att de ofta kan vara ngt mer eller mindre" fel " på den ena av de två i ett tvillingpar...att de ofta är ngn som fått en skada....har inge belägg för detta och tycker själv att de låter konstigt. Min sambo är en äggstvilling...hm...kan de påverka tror ni??

ja, jag tror också att de kan vara den främsta orsaken. Ja menar han har ju klarat av att ta körkort (vilket jag hade svårt med ett tag ) osv....
Hans familj är ganska "fin" eller vad jag ska säga, och hans pappa är väldigt dominant och kan tänka mej att hans pappa inte låtit dem tänka ut ngt själva när de var barn- utan bara domderat hela tiden (gör han fortfarande, ....förlåt svärfar )

Det är ju självklart hemskt för mej också att liksom gå ut med detta. Men ja kände att ja behövde lite tips och råd här...kanske ngn som varit i samma situation. Och de visar ju sej att de är flera som varit..och de har gått bra!!!! =)

jag håller med dej snillis att ja tror att de mest har med uppväxt att göra....

ska tillägga att han har fått läs och skriv stimulans hemifrån. Och han har ju klarat skolan. Så såpass illa har de inte varit för honom...han är jätte duktig på idrott och har spelat i höga divisioner i fotboll...så, de måste väl vara en viss form av intelligens också??

hmm...smart sagt!!! ja, de kanske ja kan säga till honom...för vi talar ibland om detta. Han har tom brytit ihop inför mej en gång, för att hans pappa är så dominerande. Han sa att han känner sej "handlingsförlamad" när hans pappa ber om att han ska göra ngt. Som att han blir så nervös över att göra fel....=(

Vet att de är synd om honom...och jag ber honom ofta att "stå på dej" osv.

Men hur kan man göra för att peppa hans självförtroende då?
Tror att han ljuger om alla tentor , säger att "vi har inte fått tillbaka dem , så jag vet inte hur det gick" . de säger han om typ 3 olika tentor nu. Tror att han inte vill berätta att han e.v inte klarat dem.. ska jag sluta fråga? eller verkar de som om ja inte bryr mej då?

snillis:

ja har frågat honom om han verkligen vill läsa det han läser nu, eller om de enbart är för att pappan ser honom som en potentiell arvtagare till företaget! Men han säger att han valt rätt....
jag är inte heller super på tentor.Men som jag sa så är de annat de egentligen handlar om. Som att han inte fattar små enkla saker...hmm..kan inte komma på ex. men...han förstår sej inte på relationer eller om man försöker förklara ngt eller så...
eller kan de helt enkelt vara så att han inte lyssnar på en när man pratar? är blyg mot nytt folk och att han hamnat på fel utbildning- att allt detta tillsammans gör att man tvekar!?

åh, tack för erat stöd!!

ja känner själv nu när jag läser igenom det jag skrivit att jag inser mer och mer att det förmodligen handlar mycket mer än jag själv trodde om hans uppväxt!

ibland har jag funderat på om jag skulle skriva ett (vänligt) brev till hans pappa?! haha...jag vet att det låter sjukt. Men jag tror inte att hans pappa förstår hur stor makt han har över pojkarna. De ser upp till honom som jag vet inte vad.!!

ska självklart ta upp detta. och tack för alla goda råd!!! känns lite bättre nu faktiskt....

hmm....kanske är rikigt som du säger anonym. Men jag har väldigt bra kontakt med honom.. han är en fantastisk generös och bra person i övrigt! jag tror inte att han insett att hans barn tagit skada av hans "skämt"....de låter hemskt och konstigt. Men de är så svårt att förklara här, när ingen träffat honom! men men....kanske ska ta upp de vid ngt tillfälle annars...bara säga att han påverkar sina barn mer än han tror.. osv.

tack för era svar. känner mej lite lugnare nu