HJÄLP! Tror att min sambo är svag-begåvad?!

Hej TS,

min sambo är inte heller speciellt begåvad. Medan jag har en universitetsexamen.
Min sambo fick specialundervisning i de flesta ämnena i grundskolan. Han har dyslexi. Han hatar att skriva långa texter och läsa invecklade historier. Men ändå har han klarat av att få två yrkesutbildningar senare, i praktiska ämnen. Dessutom är han en hejare på idrott - att utöva själv alltså.

Vad jag menar är att människor har bra och dåliga egenskaper. Alla är inte perfekta. Min sambo orkar inte heller fördjupa sig i matematiska grejer, han hatar matematik. Han betalar inte heller räkningarna, det är jag som gör det hemma.
Medan han lagar mat, fixar bilen och sånt.

Frågan är "vågar jag skaffa barn med honom"? (ironi)

Svar: Det är klart som sjutton jag vågar det!! Jag bryr mig inte om mina barn blir de smartaste i världen, visst - de kanske också får dyslexi, men so what? De är också värda nånting. Rika och smarta föräldrar kan också få utvecklingsstörda barn, oavsett hur mycket IQ föräldrarna har.
Mina barn kan också bli utvecklingsstörda. Det vet man inte. De kan få dyslexi, ADHD, Downs syndrom, vad som helst.. eller så kan de ärva min intelligens. (Högre än medeltalet enligt vissa tester).
Men de struntar jag fullständigt i!
Jag är överygad om att min sambo kommer att bli en otroligt fin pappa, en bra uppfostrare som ger mina barn bra värderingar att gå ut i livet med. Och dit hör enligt mig inte hur man löser pythagoras sats eller liknande.

Det viktigaste för mig nu, i bebisverkstan, är att mina barn blir kärleksfulla, empatiska medmänniskor som kan bidra med nåt gott till denna värld. (och då menar jag inte få nobelpriset i nåt ämne).

Tycker det är väldigt tråkigt att det fokuseras så mycket på intelligens och framgång i samhället. Alla människor är lika mycket värda, alla människor är värda att älskas och att få respekt.

Jag tror, TS, att din sambo visst kommer att bli en jättefin pappa! Som min, kanske han inte kan hjälpa dem att få nobelpriset, men so what? Det spelar ingen roll!!
Så länge han ger dem kärlek och lär dem att bli ordentliga medborgare som respekterar andra är han näst intill en 100% perfekt pappa.

Trivs du med din sambo, och vill skaffa barn med honom, så go for it!!
Lycka till!!

svarar på din tilläggskommentar ovan..

Jag har väl lite samma problem också med min sambo, han har också svårt för att visa känslor, och jag har insett att det beror på hur han haft det hemma.. hans föräldrar har varit nära att skilja sig flera gånger, det finns ingen ömhet mellan dem, hans pappa har alltid typ varit arg på honom som liten, och alltid krävt en massa onödiga saker...

..ja, egentligen är det väl konstigt att han är så normal som han ändå är.
Vad man nu menar med normal då..

Så visst, jag tror absolut att det beror på hans bakgrund att han är osäker, om han alltid fått höra att han är trögare o osmartare än andra. Klart sånt sätter sig i det omedvetna om inte annat.
Jag har tex alltid fått höra att mitt drömyrke är för såna som är mindre begåvade, och därför skulle jag gå i högskola. Så då gjorde jag det. Frågan är: blev jag lyckligare?
Svar: nej.. och nu efter en massa "bortkastade år" (ingen utbildn är väl bortkastad, men kunde ha satt tiden på nåt jag velat göra istället) har jag äntligen tagit mitt förnuft till fånga och kommer att ubilda mig igen, om jag har råd. Till det jag vill..
Tänk att man ska behöva gå igenom en lång utbildning, depressioner, och till slut ett uppvaknande först vid 30 års ålder för att inse vad man vill göra och VÅGA göra det!! Tänk vad "omtänksamma" föräldrar kan ställa till med..

Vad jag menar är att det kan vara lite likadant för din kille också..