HJÄLP! Tror att min sambo är svag-begåvad?!

Hej TS!
Jag har arbetat med barn och ungdomar på behandlingshem i många år. Flera av dem jag mött har pga sina uppväxtförhållanden varit störda i sin utveckling (som ju skall skiljas från att vara utvecklingsstörd som ju är en genetisk skada) och vissa så allvarligt att de varit tvungna att gå i särskola pga av sin svagbegåvning.
Det är känt att människan kan ha svårt att utvecklas intellektuellt om hon inte få det stöd hon behöver. Detta är dock på intet sätt ärftligt genetiskt. Däremot har vi ju tyvärr en viss "förmåga" att ge våra barn det vi själva har fått, eller inte fått.
Jag förstår din oro och ibland kan det ju vara svårt att veta om ett beteende är orsakat av arv eller miljö men det som är viktigt så som jag ser det är att ni faktiskt vågar prata om detta. Då är hälften vunnet, så att säga. Ett känsligt ämne såklart men nog tyvärr nödvändigt om ni skall kunna gå vidare. I och med att du har dessa funderingar så är det ju inget som kommer att förvinna.

Hur du än gör så önskar jag dig lycka till!

TS: Hur det är med tvillingar vet jag inte men så som du beskriver hans hemförhållanden är ju mer än tillräckligt för att man skall få vissa problem som vuxen.

Men bara för att man får IG på tentor på högskolan betyder det ju inte att man är svagbegåvad. En del är superbra på att skriva tentor medans andra är helkass på att skriva tentor. Detär ju bara en sorts intelligens.
Jag är ju utbildad jurist och jag var helkass på att skriva salstentor medans jag var superbra på att skriva papers, inlämningsuppgifter, hemtentor etc. Nu klarade jag iofs mina tentor men det var ofta på håret
Det är bara att man är bra på olika saker.

Tycker nog inte att du skall tänka i sådana banor att din sambo är svagbegåvad. Han är bra på vissa saker, men på andra är han sämre, precis som vi alla är. Kanske har han börjat på "fel" utbildning. Att läsa saker man inte är intresserad av kan ju få vem som helst att "misslyckas"

Jadu, familjeproblem är ju aldrig lätta att hantera.
Det du kan göra när det gäller familjen är att stötta honom i att göra det han vill, fatta egna beslut, fråga honom om det är vad han verkligen vill etc.

När det gäller utbildningen kanske det är så att det förväntas av honom att "bli nåt"?
Fråga honom om han trivs, om det var som han tänkte sig när han sökte in, fråga vad han egentligen vill göra. Kanske han helst vill bli ........vad vet jag, bagare

Tycker att du skall vara ärlig mot honom. Säg att du misstänker att han ljuger för dig för att han skäms, eftersom det faktiskt är vad du tror. Säg att han verkligen inte behöver skämmas. Uppmuntra honom att hoppa av utbildningen om han inte trivs. Det är INGEN som tackar honom för att han går en utbildning han inte trivs med. För om han inte trivs med utbildnigen kommer han med största sannolikhet inte heller att trivas med det jobb han får när utbildnignen är klar. Dessutom är det ju helt meningslösta tt dra på sig en mass studieskulder på nåt som man inte trivs med.

Försök få honom att leva SITT liv, och inte pappans. Om du visar att du står på hans sida så blir det lättare för honom att ta sig ur "familjenätet"

Svåra samtal men sådana måste man ha ibland