Jag har fått för mig att 2,5 år verkar som en bra åldersskillnad, om man finge styra över det. Har ett barn och är lite sugen på syskon. Men vill orka och vill därför inte ha för nära (under 2 år känns jobbigt) samtidigt som jag vill att de ska vara ganska nära i ålder.
Jag tycker det är skitjobbigt. Den äldsta kommer lagom in i treårstrotsen samtidigt som den lilla börjar krypa omkring. De slåss och skriks ständigt. Sen har man en ett-tvååring som är mer vild än tam, klättrar överallt samtidigt som den stora kommer in en fyraårstrots (Som är galet mycket värre än treårstrotsen!)
Jag ångrar ju såklart inte barnen, men kanske att jag skaffade dom för tätt, dessutom han jag aldrig vila upp mig emellan dom eftersom största barnet började sova hela nätter först när den lille var typ 6 månader, och den lille började sova hela nätter först vid 1,8 år typ.
Ibland har de ju såklart sina mysiga härliga stunder och jag hoppas de har större glädje av varandra i framtiden. Men min äldsta hade behövt mycket mer egentid med oss föräldrar. Så kanske 4-5 år emellan hade varit bättre
Bertram: Tack för ditt svar. Om fyraårstrotset är värre än treårstrotset borde det optimala vara 5 år mellan? Det känns lite långt, nästan sladdis.
Bertram: Tack för ditt svar. Om fyraårstrotset är värre än treårstrotset borde det optimala vara 5 år mellan? Det känns lite långt, nästan sladdis.
Haha, ja. Men det är säkert individuellt på barnen. Min äldsta är väldigt "krånglig"
Han föddes typ trotsig. Den yngre är mycket enklare på alla sätt och vis, dock fortfarande som en virvelvind korsad med en bulldozer. Var för sig är dom helt fantastiska (och ibland när de leker snällt) Men tillsammans är det typ jämt krig om uppmärksamhet etc. Det sliter mycket på mig iaf.
Men du kanske är en sån som får snälla barn? Det här är ju bara min erfarenhet
Än så länge är det jättebra! Men lilla är bara 2 månader än.
Generellt har det funkat jättebra!!!Efter lilla blev ca 2 år är det faktiskt lättare med 2 barn än 1 då de leker så bra med varandra! Redan från början har de haft glädje av varandra. Skönt för 2, 5 åringen att vara hemma mkt under bebis tiden, gick 10-15 h / vecka på dagis under 1,5 år. Det kanske inte en 4-5 åring uppskattat....Men visst har det varit intensivt när de var små och stora ofta fick stå tillbaka för lillasysters behov, och sömnbrist gjorde en till en tråkig och arg förälder vissa dagar, sånt glömmer man lätt i efterhand! Kanske är 3 år bättre utvecklingspsykologiskt? Nu är mina 4 och 6,5 år och har många gemensamma kompisar och lätt att hitta på saker som båda gillar.
Finns nog ingen perfekt ålder, allt har för - och nackdelar... Eller??
Det är perfekt. Mina är 7 och 4,5, en tjej och sen en kille. De är och har alltid varit bästa kompisar.
Ja, jag har ju 2,5 år mellan båda mina barn. Dec -10, jun-13 och nu Lilleman okt-15. Äldsta tjejen är en riktig mammegris då hennes pappa inte varit så närvarande. Det gjorde att det blev väldigt tufft när lillasyster kom och trotsåldern trädde in. Det har trots allt varit lättare med 3 barn, då de äldsta två sysselsätter sig mycket själva, även om de har mycket konflikter då yngsta gör "fel" saker eller förstör som hon säger. När jag har de två yngsta är det hur lugnt och skönt som helst. Visst man får passa så hon inte gör omedvetna dumheter. Idag skulle hon ge lillebror vatten samt la magneter på hans bricka, men hon går ofta och pular med sitt i lugn och ro. Kanske hjälper det att hon är pappas flicka, även om jag får göra mycket mer saker numera.
När äldsta kom hem från umgänget idag tyckte hon det var skitjobbigt att inte systern var hemma. Hon kan ha så svårt att sysselsätta sig själv numera att hon helst väcker sin syster på morgonen eller vid middagen, bara för att få sällskap.
Sedan är det intensivt när alla ska iväg, men fördelen med mina barn är att de vid 2,5 år hunnit bli rätt självständiga. De kan äta själva, bre mackor, gå i trappor, välja kläder, tvätta sig, i princip klä på sig (ej över huvudet ännu).
2,5 låter jättebra tycker jag. Jag har 1,5 och såhär i efterhand känns 2,5 ultimat ;)