Hur kan allt som varit inte räknas????

Jag förstår att barnen har rätt till både mamma och pappa och jag vill att de skall ha en bra kontakt. Han anser själv att han har en bra kontakt med sina andra barn han har med andra, dem har han vh. Men med våra gemensamma barn skall han halva tiden helt plötsligt. Jag är helt övertygad att han gör detta nu för att han vet att det skulle svida för mig. Han och jag vet allt vad han gjort och inte gjort. Att han ljuger i familjerätten gör ännu mindre att jag tror på hans ord att han bättrat sig.

Seriöst, hade ni trott på någon som haft alkohol och drog problematik hela sitt vuxna liv från tonåren som säger att problemen är borta nu. Utan att ha tagit någon hjälp, ha kommit till den insikten på egen hand i en period när han mår som sämst? Att sitta och ljuga om det hos familjerätten för att sedan supa ner sig när barnen är ensamma med honom gör mig orolig. Jag kan inte bara lämna barnen åt det och låta honom få stå för det när barnen blir vuxna. Vad skall barnen säga om mig om jag inte gjort något för att se till att de inte får en jobbig uppväxt hälften av tiden. Känns inte tillräckligt att ha det tryggt hos mig och lämna dem till något otryggt. Alkoholen är en anledning, det finns fler!

Det är nog svårt att sätta sig in i om man inte upplevt något liknande själv. Om man har separerat från en sund människa som man bara inte fungerade med till att ha upplevt allt som jag och barnen upplevt. Allra mest är jag orolig inför semestern. Inte en enda semester har vi kunnat ha utan att den ballat ur i totalt kaos med fylla och bråk. På sommaren dricker de flesta mer, då kan ni kanske föreställa er en som har problem med alkoholen i vanliga fall. Och nej, hans drickande beror inte på mig utan har framkommit att det har varit likadant i tidigare förhållande. Han kan dock dölja det i perioder och hålla sig till provtagningar men så fort proverna är över så ballar det ur igen.

Många frågor får man höra....hur kan man skaffa barn med en som inte tar ansvar? Hur kan man skaffa inte bara ett utan två barn med en som man inte litar på som förälder? Hur kan man stanna i allt om det var så jobbigt? Somliga undrar hur jag orkat så länge. Jag har ställt mig alla dessa frågor själv? Och kommit fram till att jag vart korkat naiv, godtrogen och blåögd. Jag har velat tro på allt han sagt och lovat. Att han lämnat allt bakom sig och mognat/förändrats. Klassiker. Han kan ju hålla sig i perioder och i början drack han inte alls för att sedan börja. Första kaoset ville jag tro var en engångsföreteelse, andra ett misstag osv tills det blev ett mönster. Jag har inte haft någon kontakt med hans fd och har bara hört hans version av allt. Hur mycket ansvar han tog men hon bara bråkade och jävlades. Med tiden såg jag "engagemanget". Jag var mer med hans barn än vad han själv var. Där satt jag med två gemensamma barn tätt inpå varandra varav den förstfödda blev jag gravid med efter några månader tillsammans. Jag har inte kastat bort bilden av att barnen skall ha en familj och trygghet. Jag har kämpat med svett och tårar och försökt göra allt jag kan för att det skall växa upp tryggt. Men till slut kändes det omöjligt så som det var och jag upplevde att det blev värre och värre. Rädslan för att lämna och låta barnen ensamma vara kvar och leva med det kändes hemsk och det var det som gjorde att jag höll ut och kämpade för att få det bra så länge jag orkade.

Bestämma mig för vad jag skall göra? Det enda jag vet är att jag inte villigt tänker skyffla våra små barn ensamma halva sin tid i en sådan miljö utan tillgång till någon annan trygg vuxen, så som han beter sig. Vi har gemensam vårdnad och jag är inte på något sett ute efter att utesluta honom ur barnens liv eller få ensam vårdnad. Det är umgänget jag är orolig för. Jag vill att han skall kunna bevisa genom prov att han inte druckit på den tiden av semestern som han har barnen, eftersom jag inte kan lita på hans ord. Så vill jag att han skall sluta vara hämndlysten och se till vad barnen vill och ge dem rätten till en trygg uppväxt. Han spelar ett spel just nu och ljuger om allt till familjerätten. Svårt att bevisa alkoholproblematik nu när vi inte har någon som helst kontakt och han inte dyker upp full till dagis. Men jag har dokument under årens lopp som indikerar på alkoholproblem. Problemet är enligt familjerätten att det som varit inte räknas utan säger han nu att det inte är så, ja då finns det inget problem.

Men det verkar som att en förälder kan ha missbruksproblem men vara bra för barnen ändå, misshandla fast det är ändå det bästa att barnen träffar föräldern, bråka, splittra syskon som växt upp ihop -den tidigare oengagerade föräldern är viktigare än syskonen man delat rum med, viktigare att barnen sitter i lägenheten med den andra föräldern än att ha rätten till sitt eget liv med kompisar och fritidsintressen (föräldern är viktigare). Hopplöst känns det som. Kanske svårt att förstå oviljan och ångesten att lämna barnen till något man är så orolig för.. Känns omöjligt att lämna och lita på att de har det bra och fokusera på att ha kul själv...

Förstår precis hur du känner det, blev slagen flera gånger i samband med min separation. Exet nya har också blivit slagen enligt sonen och en polisanmälan som hon senare tog tillbaka.

Han drack mycket alkohol redan när vi var tillsammans och var ofta onykter även mitt i veckan enligt tidigare grannarna efter separationen.

Exet har släppt all kontakt med alla sina barn och min son är rädd att möta honom. Hur ska man med gott samvete kunna låta honom få ens obevakat umgänge?[/quote]

Jag säger inte "varsågod, här har du barnen". Jag säger det jag är övertygad är det bästa för barnen och fokuserar BARA diskussionen i familjerätten om BARNEN. Skit samma allt han gjort mot mig som inte rör dem. Det är mellan honom och mig. Jag har släppt honom och allt som han gjort mot mig men jag är orolig för barnen. Och det han gjort barnen, det skall fram på bordet.

Om han fortfarande står på sig så får han dra in mig i en vårdnadstvist. Dömer de att jag måste lämna barnen halva tiden så har jag inget val men då har jag gjort det jag kan. Men innan de dömer skall skolan/dagis och andra få intyga mina berättelser och då tror jag inte att hans ljugande kommer hålla i rätten. Får man ju hoppas i alla fall. Om det gör det så är det galet men det kan jag inte göra så mycket åt heller.