Själslig smärta, den värsta sorten

Det blir bättre och i slutändan brukar det bli bra. Jag favoritar tråden och skriver mer i morgon. för trött just nu.
Ta hand om dig.

Du är inte ensam kan jag säga, om det nu är till nån hjälp. Gå o prata med någon om det skulle gräva sig djupare.

Stackare.

Ett tips försök ta dig ut med dina vänner så att du får tänka på nå annat. Sitter du hemma kommer du bara och grubbla och sjunka ännu mer ner under jorden.

Sen så får du lära känna dig själv också. Kommer vara tungt och jobbigt med att vänja sig med att vara själv efter 5 år men det blir lättare med tiden, tro mig jag vet. Och kom ihåg det som inte dödar gör dig starkare. Ta hand om dig :)

Tack för att ni tog er tid och svarade. Bara att få skriva gjorde att den kvällen kändes betydligt lättare. Sen att man så här i efterhand ser att ens inlägg var lite väl poetiskt, men det är väl i de dystraste tider som de Sidorna kommer fram!

Vad jag har lyckats konstatera så här i efterhand, när man har fått må skit ett tag, är att gråta är lite som att kräkas.

När man varit så berusad att man börjar må illa. Man vill inte kräkas och kämpsr för att hålla det inne. Hur mycket rummet än snurrar. Men när det väl sker och man sitter där kräks och lättnaden som uppstår när man fått det ur sig. Det är då man börjar känna sig okej igen.

Så känns det nu. Att gå på jobbet och bita ihop, känna hur klumpen i magen trycker, hur det vattnas i ögonen när man försvinner bort i tankarna. Att så långt det går hålla det inne. Du är snart hemma. Vänta tills du är hemma. Sen släpper det. Allt på sammagång och man känner sig maktlös, hopplös, ledsen.. Men när det är över så infinner sig ett visst lugn. Att man fått ventilera lite av trycket. Det är bra att gråta, men fa-an vad det tar emot att göra det..

Jag inser själv att loppet är över, tåget har nu gått. Jag vet att jag kommer må bättre framöver, att smärtan lägger sig. Jag vet att man inte tänker så rationellt i svåra kriser, att man lätt fastnar i ett negativt tankemönster. Men någon stans inombords så är det något som försöker tala om för mig att det här kanske var menat att bli. Om inte nu, så lite senare eller kanske tillochmed hänt tidigare.

Jag vet också stt om någon varit i en liknande situation som mig just nu och vi båda satt ner, så hade jag kunnat ge många goda råd och varit ett bra samtalsstöd för någon annan i seperation. Men, när man själv känner dessa känslor så har jag svårt för att tänka rationellt Och man låter känslorna ta över.