Existentiell ångest

Jag tycker du verkar intressant och intelligent. Jag älskar människor som går på djupet med saker och som gillar att vända alla stenar. MEN det är inget vidare om det får en att må sådär.

Byt psykolog, tänker jag. De är också "bara" människor och en del människor förstår varandra inte. Jag är övertygad om att många människor haft någon period/perioder där de fastnat i någon tankegång som ger just existensiell ångest. Jag har själv gjort det och vet minst två till som haft det problemet. Du råkade bara fastna djupare än de flesta, och det är förmodligen något du kommer behöva arbeta en hel del med, kanske också flera gånger, tillsammans med rätt psykolog.

Kommit ur ;) Jag vet inte hur det är för andra men jag misstänker att vissa får nöja sig med att hålla den på en dräglig nivå. Jag har levt med den i några år nu och har märkt att jag mår bättre bara av att acceptera den och till stor del acceptera att själva livet är en lurig grej.

Jag har aldrig sökt hjälp (bara dumt) men jag har turen att ha väldigt djupa vänner som jag kan prata om det mesta med, jag känner mig inte så konstig när jag är med dem. (Och en har utbildat sig till just psykolog) Men visst, när jag mått som allra sämst har jag känt mig ensam ändå, och stängt in mig, och man lastar ju inte gärna över de svartaste bitarna på en nära vän.

Fråga rakt ut efter specifika tips på vad man ska göra/tänka när man har sina allra värsta stunder nästa gång du har psykologkontakt? Har du provat att fråga om hen förstår vad du menar när du beskriver hur du mår? Det är ok att säga att man är osäker på om denne förstår.

Jag menar förresten inte att jag tror du måste gå runt och må dåligt för resten av ditt liv utan att det kan ta tid att "komma överens" med tankarna så pass mycket att de bara poppar upp lite nu och då. En nivån där man kan resonera lite med sig själv eller andra och sedan lägga dem år sidan igen.

Någonstans beror de ju troligen på att man är en nyfiken och analyserande människa, som kanske också gillar kontroll?