Min syster dog. Jag känner "ingenting"

Var hon sjuk länge innan hon dog? För ibland kan det vara så att man påbörjar sorgearbetet redan innan.

Sedan ser sorg olika ut. Du kanske inte känner så mycket nu, men sedan kan det komma dagar/perioder där du tänker på henne mer och saknar henne. 

Det räcker kanske att skriva här, om du får bra svar.

Det finns inget rätt eller fel angående sorg.

När min pappa dog sa en nära vän en sak som hjälpte mig mycket. Lite förenklat såhär: En människa i sorg gör och känner alltid just det som krävs för att hen ska orka med. Det vill säga: Om du just nu känner väldigt lite är det för att det är vad som behövs för att du ska ta dig igenom detta. Som någon sa ovan finns det inget rätt eller fel i sorg. Du känner det du känner (eller inte), och det kan ändras i morrn eller om två år. Att inte känna något särskilt är nog ganska vanligt, särskilt i början.

Beklagar verkligen att din syster dog.

Som någon redan skrev: Det finns inget rätt och fel. Sorgeprocessen är väldigt individuell. Vissa blir otroligt ledsna under en lång tid, andra sörjer "portionsvis", utspritt över en lång tid, en del bär på ett slags vemod, några blir nästan panikslagna av sorg så fort de fått höra den dåliga nyheten och andra drabbas av plötslig sorg en lång tid senare. Inget sätt är bättre eller sämre och det representerar inte nödvändigtvis känslorna du hade för din syster när hon var vid liv.

När min bror dog mycket hastigt för några år sedan så tog det nästan 1 år innan sorgen hann ikapp mig. Och jag undrade precis som du vad det var för fel på mig som kunde fungera normalt tiden efter. Men jag tror precis som någon klok skrev att man bearbetar det i den takten man orkar för att kunna fungera. Det betyder inte att man är okänslig utan att man värjer sig från förlusten för att kunna klara av sin vardag med allt vad det innebär.

Det gick väldigt fort. Hon fick en hjärnblödning. Gick och la sig på kvällen för att aldrig mer vakna.

Kanske fortfarande befinner mig i nån förnekelse/chock. Men tack för era ord. Ibland räcker det att höra att man inte är "onormal" eller "känslokall" och "knäpp".

Jag förlorade ett syskon mkt oväntat. Reagerade först med förtvivlan därefter med "effektivitet". Blir alltid sådan vid kriser - supereffektiv. Den som ordnar, fixar, ser till andra. Kan nog upplevas kall och oberörd - men det är jag inte. Har lärt mig att det är mitt sätt att "överleva" och orka.
Varför det är så? Vet ej. En kombination av personlighet och uppväxt?

Finns inget rätt eller fel i sorg. Alla sörjer vi på olika sätt...

Beklagar sorgen 

Ps. Jag gick i terapi i tre år efter att min syster hastigt dött. I och med hennes död kom en massa annat obearbetat upp som jag valde att ta tag i och sen lämna bakom mig. Det är det bästa beslut jag tagit! Eftersom hon nu nödvändigtvis var tvungen att dö, ser jag det som en hjälp i livet. Även om jag såklart helst hade velat ha båda...

Ibland kan man som förälder och fru sätta den rollen först. Din man och dina egna barn behöver en stabil fru och mamma, då finns det inte utrymme att sörja på riktigt. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, bara att man kan fungera så.

När sedan dina barn blir mer självständiga så kan sorgen över systern komma då, när det finns utrymme för dig. Så du kanske inte alls känner ingenting, utan bara har "lagt undan det" för att bearbeta det "senare".

Så gjorde jag efter att mitt barn dog. Min fru var helt förstörd, och det funkade inte att jag också var helt förstörd, utan jag var tvungen att vara stark. När sedan min fru började fungera igen så blev jag förstörd istället, detta efter tre år. 

Det kan ta ett tag innan sorg och saknad kommer ikapp. Jag kan berätta hur det var för mig när min man dog förra året, helt oväntat och mitt i livet.

Första veckorna var känslomässigt kaos. Det var mycket praktiskt att fixa samtidigt som jag grät till och från hela dagarna. Till råga på allt skulle jag ta hand om barnen. Som tur var hade jag rätt mycket hjälp första veckorna. Jag åkte ut med bilen och grät eftersom där fick jag vara ifred. Jag var bara tvungen att gråta, det gick inte att hålla inne. Har flera ggr varit tillbaka på platsen det hände vilket nog är bra att kunna utsätta sig för för att kunna bearbeta det som hänt. Även träffat en psykolog vid ett antal tillfällen vilket varit bra.

Kände ändå efter ett tag att jag ville ta mig tillbaka till livet och började träna och så igen. Denna inställning tror jag faktiskt är viktig för att få ett bra fortsatt liv. 

Nu har det gått nästa åtta månader och man börjar långsamt vänja sig vid det nya livet. Sorgen är som ebb och flod som kommer och sedan drar sig tillbaka. Har märkt att mellanrummen blir allt längre men när det jobbiga väl kommer kan det kännas lika förtvivlat som i början. Är helt beredd på att det kan komma större "bakslag" när 1-årsdagen närmar sig. Känns fortfarande lite jobbigt att träffa hans familj och umgås med dem. Det är så tydligt att någon saknas.. 

Själv upplevde jag att sorgen på något sätt blev värre efter några månader och det var när jag verkligen fattade att han inte kommer tillbaka. Den riktiga insikten finns inte till en början, även om man är jätteledsen.

Med tanke på det katastrofala som hänt min familj, dvs förlusten av bästa pappan, så tror jag att det för oss skulle kunnat ha varit mycket värre men jag kan ju inte se in i framtiden. Barnen är små nu och detta kommer att påverka dem i framtiden också givetvis. Vi får försöka hantera det så gott det går helt enkelt. 

Att välja livet efter en stor förlust tror jag är avgörande, oavsett på vilket sätt man sörjer. Om någon dör hastigt är det inte alls konstigt att vara i chock första tiden, eftersom det hänt något som inte alls var förutsägbart. Jag tror jag fattade direkt att min man var död eftersom jag var med när det hände men den riktigt känslomässiga insikten kom lite längre fram. Hjärnan fattade (vilket var illa nog) men hjärtat tog lite längre tid på sig. Tror fortfarande inte att jag fattar fullt ut och det verkar vara vanligt när någon dör mitt i livet. Jag vet att han är borta men "för alltid" är svårt att greppa.

Sorgen har så många olika ansikten - det är helt enkelt olika för alla människor. 

Det finns inget egenvärde i att sörja på det sätt som det visas i filmer osv, att kasta sig på golvet, skrika, gråta, magra av. Det är EN reaktion av många. 

Jag tänker ofta på de som gått bort före mig, men inte med tårar utan mer som att jag har ett samtal med dem eller kanske då och då önskar att de fick vara med och dela något fint eller roligt som har hänt mig. Jag bär med mig relationen jag hade till dem i hela mitt liv, den finns inom mig, i mitt hjärta. Ingen av dem skulle ha velat att jag tappade bort mig i sorgen...

Det kan ju också vara så att du får en starkare reaktion vid någon helt annan tid i livet, när du blir gammal eller när era föräldrar går bort osv. 

Jag förlorade min syster mycket hastigt för några år sen. Nu när jag ser tillbaka så tror jag att jag var som i chock hela första året, det gick inte att förstå att hon var borta. Jag var mitt i sluttampen på en fyraårig högskoleutbildning så det fanns inte plats för att känna efter så mycket. Det kändes som att om jag lät allt komma i fatt mig så skulle jag inte ha klarat att slutföra utbildningen. När någon som är ung och frisk bara dör så tror jag att chocken blir så djup att det tar tid att komma ur den. Min syster dog av plötslig hjärtdöd så hon gick också bara och la sig en kväll och sen vaknade hon inte mer. För mig var det helt ofattbart. Det tog säkert ett par år att sjunka in. Jag instämmer med vad som skrevs här ovan att man känner precis så mycket som man klarar av just nu. Sen är det ju så att livet går vidare även om det aldrig blir sig likt igen.

Min syster gick bort för ca 5 år sedan hastigt men det var hennes egna val. Det satte djupa spår i min själ och jag har fortfarande svårt att hantera detta. Alla sörjer på olika sätt. Jag Hade nog hellre velat om jag kunnat gå vidare mycket fortare än jag gjort.

Inte riktigt. En del av oss är troligen medfött bättre på att stänga av känslor, för det gagnar släktets överlevnad. Om ambulanspersonal och räddningstjänst hade lagt sig i fosterställning och hyperventilerat för att de måste skrapa upp skadade och döda från vägen ibland så hade inte mycket funkat i vårt samhälle.

Jag krisar också med extra fokus och effektivet, sen kraschar jag något dygn efter att det jobbiga är över, och hanterar mina känslor.

Men det blir klart problem för de flesta om man måste genomleva ett helt krig eller andra långvariga krisförhållanden, de flesta har trots allt en gräns för hur mycket känslor de kan stuva undan. Om man inte helt saknar empati, vilket kan förekomma men inte är så vanligt.

Min kusin dog sådär oväntat av hjärtfel. Jag och han hade stått varandra mycket nära som barn. Jag blev mest bara chockad när jag fick höra det. Det var som att faktumet att han var död inte gick in. Jag satt på hans begravning och tyckte det var konstigt att vi hade begravning för honom... Och jag visste ju ändå rent logiskt att han var död, men samtidigt var det som att jag inte förstod det. Jag trodde jag höll på att bli galen.

Efter begravningen var det som att jag stängde av alla känslor och fokuserade på skolan till 100%. Det enda jag gjorde var att plugga, hela dagarna, även på helgerna och loven. Det hjälpte mig just då, även om det utåt sett förmodligen verkade som ett märkligt beteende.

När det gått nästan ett år efter hans död kom sorgen. Helt plötsligt kunde jag gråta och verkligen känna saknad efter honom. Insikten om att killen som var min bästa vän när vi var små, var borta och aldrig skulle komma tillbaka, nådde mig till slut. Det var en lättnad även om det gjorde fruktansvärt ont.

Jag beklagar din systers död. 

Här kommer en lite teoretisk förklaring men dock ett svar på din fråga. Och på alla andra frågor om "hur man ska vara" faktiskt :)

Som alla andra mänskliga egenskaper vi innehar följer även "hur mycket man sörjer" (om vi kan låtsas att det är något man kan mäta) en normalfördelningskurva. Det är bra eftersom det då alltid finns någon "fittest" som klarar nya situationer. Medelvärdet är det vi betraktar som normalt och de flesta människor finns i närheten av mitten, sen finns de som sticker ut lite och till sist några få som sticker ut mycket. Det är inte fel på någon, vi är bara olika av naturen. Om du inte upplever att du skadar någon eller dig själv genom att inte sörja så finns det ju inget problem utan du är som du är och kan vara glad över att du slipper vara ledsen :) Det viktiga är att vi förstår och respekterar att andra människor är olika.

Kan känna likadant som du, har haft samma tankar. Min mormor dog i höstas efter en tids sjukdom. Cancer. Fick för ett år sedan reda på att hon hade cancer, men det var mycket upp och ner. Först goda besked, sen dåliga och så höll det på ett tag. Till sist fick vi reda på att det inte gick att bota. Det tog jag inte in. Tänkte att hon skulle kunna leva med det ändå. Så det var ren förnekelse. 

Hon mådde bra ändå, men sen en dag bara kroppen inte klarade mer. Hon fick åka ambulans in till sjukhuset. Sen kom hon aldrig hem, dog morgonen efter. Var otroligt ledsen. Var hemma från jobbet veckan ut, men sen på måndagen var det som att man fick fokusera på sitt "vanliga" liv. Har en liten dotter som ju såklart var som vanligt (2 år) och då finns liksom inte plats eller energi att sörja.

Efter begravningen har jag känt precis som du att jag inte förstår hur jag kan leva på som innan. När jag ,innan hon gick bort, tänkte på att hon skulle dö visste jag inte hur jag skulle klara det. Trodde inte att jag skulle orka gå genom det då jag stod henne väldigt nära. 

Vet inte om jag är i chock fortfarande, kan absolut inte förstå att hon inte finns mer. Ser henne framför mig hela tiden. Och jag tänker väldigt ofta på henne. 

Jag tror kanske att jag har bearbetat en del redan innan hon dog kanske. Jag vet inte, men jag hade också en bild av att min sorg skulle se annorlunda ut..

Glömde ju skriva att jag tyckte det var konstigt att jag inte kände mer sorg än jag gjorde när mina föräldrar gick bort. Jag har inte gråtit en enda gång för någon av dem. Jag vet dock att jag i övrigt är en väl fungerande social medmänniska så jag låter inte den saken slå ner mig. Tvärtom var det bra för mina tre syskon att jag axlade mycket åt dem. Jag tror vi är i gott sälskap om att inte känna massor men att de flesta inte nämner det eftersom man lätt blir stämplad som okänslig då och just nu i vår tid är det en obehaglig stämpel. Men som sagt fungerar man någorlunda normalt i övrigt så är ju allt frid och fröjd :)

Får liksom andra här i tråden beklaga. 

Det där låter precis som jag: att ifrågasätta varför man reagerar som man gör och undra om det är fel på ens tankar och känslor. Jag kan t.ex. reagera starkare när jag är hemma med mig själv när jag fått ett hemskt besked än när jag träffar andra personer. Då slår jag ibland på mig själv och tycker jag är okänslig för att jag inte reagerar starkare. Känner mig utanför också ibland. 

Alldeles nyss fick jag reda på att en nära vän till en av mina bästa vänner har tagit livet av sig.  Då det rör sig om en tjej på bara 24 år så reagerar jag geom att kura ihop mig i sängen och känna det som att jag gärna hade velat dö i hennes ställe. För jag älskar tjejer så mycket. Och då kan jag också börja slå på mig själv och fantisera om vad alla andra ska tycka om att jag känner så. Det kanske är något fel eller onormalt med att tänka och känna så? Men jag vet ju att det är totalt kontraproduktivt. Man är den man är med de reaktioner, tankar och känslor man får. Det är bara att acceptera. Men det är lätt att säga!