En radikalfeministisk regering?

En radikalfeministisk ledning är en omöjlighet då radikalfeminism innebär att man vurmar för män från patriarkala länder som är långt mer patriarkala än de män man vill bekämpa.

Så det hade lett till ett land där kvinnor blev våldtagna om de gick utanför hemmet, till misär, krig och total kollaps.  

Beklagar, men detta blir inte ytterligare en ryggdunkar-tråd för vilsna sverigedemokrater.

Jag tänker att radikalfeminismen och marxismen är så tätt sammankopplade att man kanske kan hitta en del inspiration i olika former av kommunistiska experiment. Ökad grad av statlig styrning, till exempel genom förstatligande av vissa sektorer, eftersom kapitalet anses upprätthålla könsmaktsordningen. Förmodligen kombinerat med lagstiftad kvotering och liknande för att forma den egna statsverksamheten också. Jag tror också att det skulle ge en starkare förbudskultur: bort med porrindustrin, krafttag mot sexhandel, strängare straff för kvinnomisshandel m.m.

Jag delar den analysen... Frågan är om man skulle älska ett sådant samhälle, skulle du?

Tveksamt. Jag gillar tanken på den jämlika marxistiska utopin, men jag har svårt att se att vi kommer hamna där genom gradvisa förändringar inom det parlamentariska system som finns idag. Jag tar hellre en något skev maktbalans men en hyfsat sansad kombination av stat och marknad, än att riskera total misär på grund av skit bakom spakarna i en mer auktoritär stat. Mitt förtroende för partiväsendets förmåga att vaska fram de bäst lämpade politikerna är ganska lågt.

Så du är tveksamt inställd till den parlamentariska demokratin överlag? Vad hade du sett för system istället då?

Ett samhälle som leds av radikalfeminister skulle vara fattigare och mer patriarkalt, och välfärdsstaten skulle ha avskaffats helt och klassklyftorna skulle vara större.

Källa?

S-Kvinnor är en radikalfeministisk organisation och partiet ligger inte långt ifrån även om de inte nämner idéen om ett patriarkat i deras partiprogram. Miljöpartiet nämner inte heller någonting om ett patriarkat i sitt partiprogram men de har många radikalfeministiska element inom partiet, inte minst inom ungdomsförbundet.

Det är träffande att klassa regeringen som radikalfeministisk även om det inte är exakt mitt i prick. Jag vågar dock gissa på att en majoritet av de som verkar i en regeringsställning idag köper idéen om ett levande patriarkat i Sverige.

Världen är en hemsk plats. Om det infördes sådan invandringspolitik som radikalfeminister vill se, skulle det hända som jag nämnde. Om vi tänker bara på just radikalfeminism och inget annat, skulle det inte hända annat än att påliten på staten skulle börja sjunka. Många män, men även några kvinnor skulle anse att staten har gått för långt och kräva en laissez-faire-stat.

Radikalfeminism är ingenting annat än att man anammar idéen om ett patriarkat. Ideologin innehåller ingen invandringspolitik och radikalfeminister kan återfinnas inom båda blocken och gör också det.

Precis. Frågan gällde radikalfemimism som ideologi, inte de radikalfeminister som finns i dagens Sverige.

Vad för slags feminist är du då?

Varför antingen eller? Den blandekonomi vi har nu ("Svenska modellen") tycks ju fungera bra...

Äsch - antifeminister / invandringskritiker brukar inte kunna skilja på äpplen och päron. Inget nytt.

Ett land av regerat av idioter skulle också vara fattigare och sämre på alla sätt och vis.

Behöver du källa på det också? :)

Det är ju en åsikt, svårt att lämna källa på det...

En anarkafeminist. Min syn på exempelvis könsroller är direkt obebrydd men jag ser skadliga beteenden och skadliga samhällsstrukturer som någonting vi behöver få bort helt och hållet - snarare än att fördela det olyckliga skräpet jämt mellan kvinnor och män.

En anarkafeminist har även närmare band till folkrörelsen än det parlamentariska, det är där jag anser att verklig förändring kan ske och inte via någon högre ort överhuvudtaget. En högre ort kan dock stimulera en förändrig, det medger jag - men om en fundamental förändring ska ske så måste det vara på folkets villkor. Att försöka tvinga fram förändring (genom exempelvis kvotering) har aldrig slutat väl och dagens strömning av så kallade "antifeminister" är ett kvitto på hur sådan politik bara fallerar och skjuter sig själv i foten. Istället för att sammarbeta med självklara mål - som att exempelvis minska det sexuella våldet - så har dagens feministiska politik skapat en situation där 53% av befolkningen inte ens vill kalla sig för feminist, något som i praktiken innebär en grav resursbrist på området som just hanterar en sådan fråga som att minska det sexuella våldet på ett djupare plan än vad rättssäkerheten når (alltså feminism).

En anarkafeminist känner som sagt närmare band till folkrörelsen och det är även där jag verkar och man kan faktiskt säga att jag arbetar feministiskt när jag skriver i dessa forum. Jag skriver här för att jag vill se en förändring på området feminism i Sverige och meddelar uppenbart missnöjda människor om hur de kan använda sin politiska folkmakt för att just göra någonting konkret och verkningsfullt med sitt missnöje, för att skrika "- Ner med feminismen!" är en döfödd väg att gå. Det leder ingenstans och ger bara etablisemanget vatten på sin kvarn.

Politik är politik och "- Ner med feminismen!" är till och med ett tarvligare slagord än att vråla "- Ner med demokratin!" för att man är missnöjd med sittande regering. Ingen betydande politiker kan ta sådant på allvar medans ens motståndare i högsta grad kan dra nytta av ens okunskap - för ett faktiskt hot mot feminism per se är ett direkt hot mot väldigt grundläggande värderingar här i västvärlden, varav "- Se hur illa det ser ut - nu MÅSTE vi göra det här!"-kortet kan plockas fram.

Läget i dagens Sverige är så illa att jag inte ens bryr mig om huruvida jag skapar nya fiender medan jag försöker informera och engagera folk och även det kan ses som ett signum för en anarkafeminist - i slutändan är det folket som avgör, huvudsaken är att folket gör ett medvetet och välinformerat val. Kvalitén inom folkrörelsen har högsta prioritet. Det är väl så att en anarkist i allmänhet har ett ganska stort mått av tolerans - får man leva som man vill på rimliga villskor så får även de andra göra det. Iallafall jag är ingen ideologisk fundamentalist av något slag, det har jag inte tid med och skulle inte vilja ha det heller, men det finns såklart undantag även bland anarkister.

Vidare så är jag för positiv stimulans och vill exempelvis lyfta upp den vanliga mannen som den bästa av hjältar och jag fullständigt avskyr mentaliteter som spottar på män när de menar "- Men jag våldtar ju inte!" eller "- Men inte alla män!" - som om det vore otillräckligt att påpeka. Det ska inte krävas något extraordinärt av män, för det är inget extraordinärt att en man är en bra människa. Fokuset ska ligga på det vi vill se och inte på den lilla klick som beter sig illa - oavsett kön. Jag är helt övertygad om att det enbart är så som vi kan lyfta upp den stora handen och mosa den klick av idioter som finns så att de inte vill bli fler. För det är vi vanliga människor som ska kännas av och amplifieras till en hutlös storlek, inte skräpet - det ska förminskas och hanteras som ohyra. Den sociala skammen av att exempelvis våldta ska vara flerfaldigt större än rädslan för att bli våldtagen och dit kan vi bara komma genom att lyfta upp det vanliga och göra det relativa avståndet så kännbart som möjligt.

Här anser jag även att det största problemet med dagens feministiska etablisemang ligger - de lyckas de facto krympa det relativa avståndet mellan vanliga män och ohyra. Det är helt bisarrt även om jag förstår att det säkerligen kan finnas olyckliga trauman bakom de mest verksamma mentaliter av detta slag. Att dock dundra runt om att man "Hatar män." helt oavsett hur det motiveras, är likt förbannat att krympa det relativa avståndet mellan vanliga män och ohyra. Vanliga män ska precis som vanliga kvinnor lyftas upp till skyarna och så att ohyran får känna på ett så högt fall som möjligt, när de väljer att falla ur den bättre skaran människor.

Sak samma men det är liksom sådant HÄR som folk borde diskutera fram och tillbaka istället för att spilla sin tid och energi på att kasta förvirrad galla i ett ämne som många inte ens har skummat igenom en Wikipedia-artikel om. Om basal bildning känns besvärligt i ett ämne som man ändå spenderar mycket tid på så är iallafall konstruktivitet någonting högre än blott läktarvrål ur en publik som inte ens vet vem eller vilka som spelar.

Ah.. min frustration är inte riktad mot någon specifik utan det är situationen i sig som frustrerar. Feminism är helt enkelt ett intimt ämne som lätt kan väcka känslor och allt engagemang - positiv som negativ - är vårt gemensamma kvittot på det.

Jag önskar alla vanliga människor väl för ni är det finaste som jag känner till. Ett sant ideal och varken högre eller lägre vill jag själv bli placerad. Helt vanliga män är vi när vi män är som bäst. Ni som tycker annorlunda kan fortsätta er eskapism i Mega Marwel blaskor eller med Ken-dockor i en Barbie-värld - blanda dock inte in vanligt folk ur den vanliga världen i det. Punkt.

Ja, och om det till exempel införs jämställdhetsskatt händer det som jag beskrev. Ett land kan ha höga skatter endast om de används väl och administrationen fungerar bra.