Ältat mitt livs största misstag i 1,5 år...
Jag är så arg på mig själv, sedan typ 1,5 år tillbaka. Vi (jag, sambo, 6 månaders) bodde i min absoluta drömlägenhet, nyrenoverad och fräsch med högt i tak o vita väger, stora fönster från golv till tak, fräscht badrum med tvättmaskin/torktumlare mm, centralt, nära till förskola och andra barnfamiljer. Allt var perfekt men vi blev av min pappa erbjudna att bo i ett hus han äger (hyra det alltså) och det valde vi att göra för jag tänkte att det blir nog bra med trädgård och "eget" hus liksom. Men jag tog inte reda på tillräckligt om huset innan jag sa upp lägenheten. Min magkänsla sa att det var fel att flytta men ändå gjorde jag det för jag tänkte att det blir nog bättre om inte så iaf billigare att bo i huset då det är min pappas som sagt.
Vi flyttade december 2014 och jag är ständigt irriterad o arg här för jag HATAR stället. Det är gammalt, ofräscht, orenoverad, svårskött, möss på vinden o i källaren, myror överallt och har även sett silverfiskar, ocentralt (10 min längre till jobb) inga grannar, ingen förskola på gångavstånd, gammal kyl o frys, mindre sovrum, målat badrum (färgen är bortskavd så det ser förjävligt ut), små fönster, ingen torktumlare o finns ingen plats till nån heller, ingen golvvärme (som vi hade) och ventilation till badrum (som vi också hade). Huset är dessutom mögelskadat men min pappa tar det inte på allvar även om han är jättebra o snäll på i princip alla sätt men mögel tas inte så allvarligt. Till saken hör också att min pappas arbetsplats ligger på samma tomt (verkstad). Vi har egen brunn (i lägenheten kommunalt) vilket gör mitt hår missfärgad då jag vill va blond men ämnen i vattnet gör det typ oranget. Vi får ständigt oväntad besök från min familj o jag blir GALEN men jag har sagt åt dom om detta. Jag tvingas ha rullgardinerna nere hela dagarna för annars kommer nån familjemedlem o kikar in ibland o jag vill bara få vara IFRED o få besök när JAG vill. Jag uppskattade min familj förut när vi sågs ibland men nu orkar jag inte träffa dom för vi ses alltid ändå! Allt är bara SKIT och jag HATAR att bo här. Jag har i 1,5 år ältat att varför i helvete flyttade vi. Hyran är dessutom densamma. 1000kr mindre MEN jag hade mer gärna betalat mer för att få bo i lägenheten igen. Min sambo är inte hemma så mkt så han bryr sig inte lika mkt men vi vill såklart helst bo i ett EGET fräscht hus men har inte ekonomi än. Jag har i ca ett år sökt lägenhet igen (tillbaka där vi bodde) men inte fått någon. Jag är alltid så ledsen nuförtiden o går o retar mig på detta äckliga hus. Det suger all min energi att vara här.
Jag FÖRSÖKER tänka att vi kmr få det bättre framöver men ändå påminns jag hela tiden om hur förjävligt det är här. Jag älskade mitt hem o nu hatar det. Storleksmässigt är det samma så det finns liksom verkligen ingen fördel med detta jämfört med lägenheten. Dessutom är detta en mindre ort och centrumet här är obefintligt. Alltså hur ska jag tänka för att överleva och stå ut tills vi flyttar? Det känns som jag inte kan njuta av vår son som snart blir 2 år för det enda jag fokuserar på är hur äckligt allt är här o som sagt svårskött. Lägenheten va alltid ren och fräsch men det går liksom inte ha de såhär för det sitter smuts i listerna som inte GÅR att ta bort, hur mkt man än skrubbar. Vafan ska jag göra/tänka? :( det hjälper ju inte att ångra sig o hata mig själv för detta, det löser inte problemet.