Ensamma vuxna, vad gör ni på fritiden?

Umgås ofta med mina vänner som har partners iaf.
Man ska väl kunna umgås med sina vänner även om de har partner? Ibland är vi allihop och hittar på nåt.. Har även åkt på semester ihop med. 

Umgås med vänner, även de som har familj. Jag har även åkt med på semester med min bästa vän och hennes barn och man några gånger.

Annars spelar jag dataspel (escape games) där man chattar med andra spelare lite grand.

Håller på med mina hobbies. Se till att skaffa några, gärna som innebär att träffa andra.

Aktivera dig i nån förening så att du träffar folk. Sen beträffande medias rapportering om allt som händer i "Nya spännande Sverige" tror jag det har utlöst en mental trötthet hos de flesta av oss, inte bara hos dig. Man blir ju både förbannad, upprörd, oroad och till sist- uppgiven. Desto större anledning att du engagerar dig i annat på din lediga tid. Det kan ju vara i princip allt från sport och särintressen till välgörenhet och politik. Vi måste gemensamt försöka vända vår mentala härdsmälta till nåt bättre, fixa nya intryck, positiv energi och glädje.

Friskis & Svettis :)

Nu är jag ensamstående med barn, men innan jag fick barn träffade jag ofta mina vänner. Vi festa, gick på bio, hade filmkvällar, bowla m.m. Träffade min familj, träna, jobba eller slappa hemma

Innan jag träffade en man och bildade familj brukade jag ägna mig åt mina intressen (gick på aktiviteter ett par gånger i veckan) och umgicks med vänner. Och så tränade jag på gym ett par, tre gånger i veckan. Just att ha fasta, återkommande aktiviteter passar mig väldigt bra. Då kommer jag iväg hemifrån och träffar folk och lär mig något nytt, det piggar upp,

Jag umgås med vänner, är politiskt engagerad, är med i föreningar, tränar, odlar mina hobbies, tar hand om mitt hem. Kort sagt, vad jag än behagar

Ensamhet kan vara skönt - när det är självvalt. Men att vara ofrivilligt ensam är en helt annan sak. Träffade min sambo när jag var 30, och var singel ett par år innan dess. Var emellanåt fruktansvärt uttråkad, och tyckte det var svårt att enbart ha mig själv att hitta drivet i, att pusha mig själv. Gick in i perioder av ilska och kände mig deppig, hade svårt att förmå mig att gå ut och göra alla de där sakerna som jag mår bra av. För mig grundande sig nog problemet på att jag var trött på att vara singel.

För mig var det positivt att umgås med andra singlar, vänner i parrelationer kändes ofta så upptagna. Helgerna försökte att jag planera in i början av veckan så att man kunde boka upp lite folk. Sen tror jag också på att ha rutiner. Gillar du träning kanske du kan signa upp dig på nåt gym med speciell inriktning, ex crossfit. Då kommer du både hemifrån plus att människorna där är bra att skapa relation med, alltid nån som vill prata med en. Ingen annan hobby du har? Gå ut i naturen och fyll på med energi. Laga god mat till själv. Försök att se en njutning i tiden du har att ägna dig själv.

Sen kanske du kan skippa nyheterna nån vecka? Klart man inte blir glad av att lyssna på nyheter om nya terrorattacker och mord och våldtäkter. Ta in mer positivt i ditt liv ett tag och se om det har någon effekt.

Grejen är att den är ofrivillig, och har alltid varit det. Jag har aldrig haft någon intim relation och det tar kol på mig. Jag har blivit nobbad av tjejer sedan dagis, alltid har dom sagt att jag är ful eller liknande och det fortsätter även i vuxen ålder. Vad ska jag göra? Jag börjar också känna rejält hat och jag är rädd att jag ska göra något dumt.

Vadå för dumt?

Det vet jag inte. Och vill inte tänka på. Men jag känner att jag inte har något att förlora. Vad gör det om jag sitter i fängelse?

Du måste söka hjälp och berätta om såna tankar. Även om du givit upp ditt eget liv så får du inte förstöra för någon annan.

Jag vet att jag borde det. Men jag tycker det känns så jävla jobbigt att ta det steget.

Under den längre period i mitt liv jag var ensamstånde blev det mycket tid på fritidsintressen och hobby, ibland var jag iväg hela helger. Annars blev det en hel del träning, gå ut med kompisar ibland, bjuda hem vänner, jaga tjejer mm.

Men det blev en del ensama helger och kväll när jag tyckte synd om mig själv.

Då du inte har något annat för dig ändå och enligt dig själv inget att förlora så undrar jag varför du tycker det är jobbigt att ta steget och söka hjälp?

Har själv mått dåligt och mött på hinder i livet som har gjort mig ensam och bitter. Min väg ur detta var faktiskt att söka hjälp och börja i terapi.

Finns det något särskilt med denna terapi som gjorde att du började må bättre?

Tränar och spelar :)

Alltså, jag hade som du, börjat bygga upp destruktiva tankar om samhället pga allt jag har varit med om. Mitt liv har kantats av mobbning, utanförskap och kränkningar från såväl barn och vuxna runtomkring mig. Detta ledde dels till ett stort självhat, eftersom jag kände mig så äcklig/ful/avskyvärd/dum att ingen ville vara med mig och ett stort hat mot samhället som inte ville ha mig men var full med lyckade personer som enligt mig inte förtjänade att ha ett lyckligt liv (typ diktatorer, mina tidigare mobbare osv). Jag var väldigt bitter och kände mig snuvad på ett normalt liv med vänner, jobb och familj.

Anledningen till att jag vände mig till en terapeut är för att jag ville få svar på vad jag gjorde för fel. Vad var det i mitt beteende som gjorde att jag inte lyckades med att samspela med andra människor på rätt sätt och hur kunde jag ändra på det? Så jag började gå på KBT för snart ett år sedan och det har hjälpt mig mycket. Jag hade stor tur för jag klickade direkt med terapeuten. Där fanns nu en kunnig person som jag kunde berätta ALLT för. Alla destruktiva tankar, allt ältande som jag inte kände att någon kunde förstå. Tillsammans har vi arbetat för att kartlägga mina problem och i små små steg har jag gjort framsteg i mitt privatliv som tyder på att mitt liv har tagit en annan, bättre riktning.

Självklart är det inte så enkelt att du går dit en gång och sen blir du bra och hittar en flickvän direkt. Någon sådan quick fix finns inte. Däremot kan jag ju säga att brister i sociala färdigheter och andra beteenden som man använder sig av i samspelet med omgivningen går att ändra. Och det är det som jag tror terapi kan hjälpa dig med.

Går på evenemang