Varför tycker folk synd om ensamma föräldrar?

Jag har en son på 3,5 månader och har varit själv med honom sen dag ett. Det har gått hur bra som helst och jag lärde mig direkt att jag måste vila o äta ordentligt för att orka med eventuella vakna nätter.

Vi har alltid kommit i tid till möten och jag hinner med hemmet o fritid. Jag stortrivs. Vi har dessutom inte bil utan åker buss o bor ca en timme från stan där allt finns.

Jag förstår att alla inte känner som jag o tycker att det är en dans på rosor men jag förstår inte varför alla verkar anta att mitt liv är svårt/jobbigt för att pappan inte är med i bilden.

Jag börjar bli trött på att se folks "tycka synd om" miner. Jag klarar mig bra med pengar, sparar undan ca 1,5 tusen i månaden o har efter räkningar o matinköp osv ca 2000 kr att bränna på allt och inget.

Det är mycket mer än vad mina jämnåriga har.

Varför är det orimligt att man som ensamstående kan ha det bra i andras ögon?

Eller är det kanske att det blir jobbigare och jobbigare ju mer barnet växer?

Vill faktiskt ha seriösa svar.