Varför tycker folk synd om ensamma föräldrar?

Tja...jag har varit ensam med mina killar på 8 och 10 år i ett halvår nu. Kan säga att jag aldrig har tyckt synd om mig själv och är enormt självgående, aktiv och har en rätt lyckad karriär. Men...den senaste tiden har min normala känsla av lätt oövervinnlighet börjar vittra bort rätt rejält tyvärr. Rent ut sagt så är jag ganska olycklig numera, är jag inte vansinnigt trött efter jobbet så har jagenormt dåligt samvete över att jag längtar bort så fantastiskt mycket från mitt liv. Så en bebis är enklare, ja.

Ja, det är synd faktiskt. Jadå, har bra människor runt mig dit jag kan vända mig men det är inte samma sak alls som att ha den andra föräldern tillgänglig då och då.

Nej, det är sant att det dåliga samvetet inte hjälper. Men jag trycker allt som oftast bort det eftersom jag inte tycker att jag har energi att känna så.

Ts, när man har jobbmöten som inte går att omboka och barnen är sjuka och inga barnvakter är lediga...då är läget lite annorlunda än att vara föräldraledig med en bebis. Och de gigantiska bolånen (storstad, tryggt område) man har kräver en relativt hög inkomst så går det inte helt att backa till lugnare jobb o deltid. Men kamp har ju sin tjusning det med, ibland ;)