Varför är det fel att vilja leva sitt liv som man vill?

Jag tycker att det är märkligt att på en gång förvänta sig att en ny person som kommer in "mitt i" ska ta ett automatiskt och på en gång ska ta ett fullt ansvar för ett barn som inte är ens eget och som man inte varit med från början. De flesta normala personer kan inte tvinga sig till relationer. De flesta normala personer respekterar varandra och de flesta normala personer tvingar inte andra att göra något de inte vill. Varför måste man vara en "familj"? Man kommer,  i den situationen, aldrig att vara en kärnfamilj så varför låtsas vara det? Jag tror absolut att man kan få en bra vardag utan att tvingas av andra (folk på flashback, bekanta, ens partner) att leka förälder. Man kan välja pappan i egenskap av partner och sedan acceptera att han har ett barn. Kan man inte acceptera barnet så kan man fundera på att förändra sin situation om det inte känns bra, men jag tycker det är märkligt att hävda att man måste välja något annat om man inte leker familj.

Hur kan man förvänta sig att från ingenstans börja älska någon? Jag tror att det är oerhört svårt att tvinga någon att älska någon, och jag tror att det är oerhört svårt att utan en grundläggande kärlek, ställa upp som en "riktig förälder" i ur och skur. Man bör få lägga upp sitt liv på ett sätt som funkar för en själv. Jag är oerhört allergisk mot sådana som du som har en sån snäv syn på saken, utan eftertänksamhet eller förståelse.

flashback, familjeliv, andra forum och ställen.. ;)

Om kvinnan som lever med mannen och barnet är missnöjd då? Då ska hon dra va? Men om pappan är missnöjd så ska kvinnan ändra sig? Vilken skev kvinnosyn du har. Är det bara den nya partnern som ska anpassa sig? 
Personer som har ett extremt behov av att andra människor (partners) ska rädda deras liv: passa ungar, skjutsa ungar, leka med ungar, ge kärlek till ungar osv osv.... vad är det för typ av personer? Mamma och pappa kan väl få ta sitt huvudansvar och ta hand om barnet, så finns det förhoppningsvis inte något extremt behov av hjälp från utomstående? Så kan pappan och pappans partner fokusera på att vara partners istället för att pappans partner ska gå in i en ofrivillig föräldraroll.

Jag förstår att man som förälder tycker att något sådant är viktigt men om man ska vara helt ärlig så tror jag att det är undantagsfall där inblandade faktiskt älskar varandra. Barn och bonusföräldrar alltså. Jag kan tycka att bonusfamiljer a la Simon Sköld/Camilla Läckberg är lite läskiga. Man kan ha en bra vardag utan att känna tvånget/tvingas älska partnerns barn/förälderns partner.

Funderar i mitt stilla sinne om du/ni/folk som tycker att bonusföräldern måste älska ens barn menar att även barnet måste tvingas älska bonusföräldern? Eller är det bara åt ena hållet som kärlek och kärleksförklaringar och kärlekshandlingar ska finnas? Hur lätt är det att älska någon som inte älskar en tillbaka? Denna ständiga hets om att bonusföräldern måste vara en förälder, älska barnet och ställa upp i ur och skur... läggs motsvarande förväntning på barnet? Måste barnet älska förälderns partner, måste barnet se förälderns partner som en förälder, måste barnet vända sig till förälderns partner i samma utsträckning som förälderns partner tvingas göra?  Hur rimligt är det egentligen att ha dessa förväntningar på alla andra? Kan det räcka med att du som förälder älskar ditt barn och vill barnet dennes bästa, och sedan har en partner som är typ neutral? Varför är det så viktigt att sträva efter kärlek och föräldraskap från någon som du inte valt och som faktiskt inte är föräter till till barn? Lämnar du din partner om barnet säger att den inte älskar din partner? Lämnar du din partner om partnern säger att den inte älskar ditt barn?

Kan det inte riskera att infektera relationen ännu mer om det samtidigt skulle ligga förväntningar på båda parter att de ska älska varandra? Både i smulpaj01s fall och i ditt fall Ess. Älska-frågan känns väldigt individuell och absolut inte något som hör till vanligheterna. 

Tyvärr lär det i många fall vara en utopi. Ta vara på det som finns istället (om det finns): relationen fungerar bra mellan förälder och barn, föräldrarna kan samarbeta även om de inte lever tillsammans och förälderns relation med sin nya partner är kanon. Lite grädde på moset att även kräva att alla ska älska varandra på en gång och för alltid oavsett vad. 
Vad har barnet med sig efter skilsmässan och synen på relationer och kärlek? Varför ska barnet hänge sig åt en ny vuxen, om den kanske också försvinner? För lite barnperspektiv och för mycket ensamstående-förälder-perspektiv från dig tycker jag.
Jag får känslan av att du tycker att det är den nya partnerns fel om hen inte gör så att barnet och hen älskar varandra. Jag tror att relationer är lite mer komplexa än så. 
Jag anser att föräldern är huvudansvarig för att relationerna i dennes familj fungerar. Sedan har partnern sin roll och barnet sin roll, men det kan inte påtvingas något. Orealistiska förväntningar på andra är sällan att rekommendera, kanske ska man rannsaka sig själv istället och se varför man har ett sådant behov att ens nya partner ska vara ny förälder tills en barn och älska denne villkorslöst? 
Jag är som bekant inte förälder själv men jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle ställa som krav att en partner till mig ska älska MITT barn och ta till sig MITT barn som sitt eget. Jag förstår inte vad det behovet grundar sig i.

Som bekant är jag inte intresserad av hur du tycker att jag ska leva mitt liv. Jag ställde inte heller en fråga om huruvida jag borde skaffa barn eller inte. Jag förstår inte ditt syfte här? Låt mig vara om du inte har något konkret att tillföra diskussionen.

Rimligt. Alla bestämmer själva!