To sladdis or not to sladdis

Man ångrar ju sällan de barn man skaffar. Har själv en 15åring 10 åring en 4åring och i bland lite sugen på en till men sen är man ganska nöjd som det är. Finns det ett sug så tror jag inte att ni ångrar det men man får fundera på hur nöjd med livet man är.

Lycka till

Hej,

Jag grubblar över samma sak. Har funderat mycket det senaste året. Vi har tre barn som böjar bli lite större och självständigare nu (fyller 5, 8 och 10 år.) Jag trodde jag var klar med bebisbiten, men det senaste året har en stark barnlängtan krupit sig på. Min man är inte lika sugen. Han tyckte från början att två barn var lagom, men var med på ett tredje. Det har han aldrig ångrat, även om han tycker att det har varit tufft emellanåt. Han har inte sagt nej nu heller, men han oroar sig för hur vi ska orka/hinna med en till. 

Vi har ekonomiska förutsättningar för en till, har ett hus som skulle kunna rymma en till, jag har ett jobb som jag trivs med, som också ger goda förutsättningar för att vara föräldraledig enligt mina önskemål. Saken har varit lite på tal i familjen och alla storasyskonen tycker att ett småsyskon låter spännande. 

Mina funderingar är mycket kring att jag och mannen inte är helt överens. Jag vill inte övertala honom till något han inte riktigt vill. Jag vill ju att vi ska vara två närvarande föräldrar som orkar med alla våra fyra barn, om vi ska ha en till. Jag tar gärna majoriteten av föräldraledigheten, men det är ju mycket mer än det med barn. Det är läxor, aktiviteter, kompisar etc, etc. Så ska ju hus och hem hinnas med,  förhållandet underhållas och kanske någon liten egentid hinnas med. Livspusslet är inte alltid enkelt som det är idag. Hur mycket komplicerar man det med en till? 

Men det är ju det där med längtan. Att få uppleva ytterligare en familjemedlem, från graviditet och bebistid till ett större barn, en egen individ som tar sin plats i familjen. Samtidigt finns ju oron över hur det kommer påverka familjen, vårt förhållande etc och särskilt kanske om man får ett barn med någon typ av särskilda behov. 

Det är ju enkelt att säga till någon annan att satsa om man är sugen, men det är så mycket att tänka på och ta hänsyn till och ger ju en himla massa jobb. Själv tänker jag att det positiva det ger överväger det jobbiga. Det är säkert sant att man inte ångrar ett barn, men det kan ju också bli tufft längs vägen...

Tack för er input!
Fattar inte att jag kan vara så ombytlig i detta. Brukar ha så himla lätt för att bestämma mig, men så är det ju onekligen inte när det gäller detta.
Det är ju verkligen så många olika saker man måste ta med i beräkningen. Och ibland tänker jag att bara det faktum att jag är så velig talar emot att jag ska försöka med ännu ett barn.

De jag pratar med som har tre barn eller fler säger alltid att det är mycket mer jobb än att bara ha två. Men att det såklart är värt det för att man älskar dem så mycket. Men då har man ju redan barnet, så då är det ju klart att man älskar det och inte ångrar sig.

Tvärtemot dig är jag ofta velig i stora beslut. Hade tex ångest när vi köpte hus, men det blev hur bra som helst. Jag vill tänka igenom alla tänkbara situationer innan jag bestämmer vad jag vill.

Det är mer jobb med tre barn än två. Men jag tycker också det är roligare med tre. Att börja om när syskonen är lite större är säkert påfrestande många gånger.

Jag skulle tycka det var mysigt med en liten till nu när syskonen är lite större. Variationen med stora och små barn. Men kan också tänka att den yngsta blir lite utanför när ingen av syskonen blir nära i ålder.

Har ni någon deadline för när ni ska fatta ett beslut? Jag tänker att vi ska bestämma oss i år. Jag är 38, min man några år äldre. Jag känner mig heller inte gammal, men tänker att vi inte ska vänta längre.