To sladdis or not to sladdis
Ja, jag har så innerligt svårt att bestämma om vi ska försöka få ett barn till eller inte. Varken jag eller min man har stängt någon dörr, men ingen av oss drar heller i den andra och försöker övertyga om att vi absolut ska ha en till. Och så går tiden. Här är min situation:
- Vi har två fantastiska döttrar på 6 och snart 5. De tjatar inte alls om syskon. Jag tror inte att de ens förstått att det finns en möjlighet till det. Så länge de kan minnas har de ju haft varandra. De har nog inte koll på att vi skulle kunna bli fler om jag och min man bestämde oss för det.
- Tiden går och jag blir ju inte yngre, samtidigt som jag känner mig hur fertil och så som helst. I mitt livs form faktiskt. Och jag älskar att vara gravid. Har haft väldigt lätt att bli gravid. Men ska det ske ska det ske snart, inte så sugen på att vara för gammal när barnet växer upp.
- Jag jobbar statligt och har lätt att vara föräldraledig. Jag har ett bra jobb samtidigt som jag precis börjat leta efter andra jobb för att jag är lite otålig och vill att det ska hända nåt karriärsmässigt. Ett barn betyder ju att jag blir kvar under åtminstone 9 mån + föräldraledighet...
- Jag har ingen jättelängtan efter flera barn. Men en liten gnagande smålängtan. Och en känsla av att allt man egentligen bryr sig om på sin dödsbädd är sin familj och den lycka den gett en. Jag har en molande obehagskänsla av att jag kommer vakna upp och vara för gammal och ångra att jag inte hade fler.
- Allt är egentligen så väldigt bra just nu! Enkla, friska barn, lyckligt äktenskap, fint hus och jobb som funkar. Vågar man riskera att vända upp och ner på allt?
Ja, så har jag det. Det är ju helt klart ett lyxproblem Men likväl något jag går och grubblar över varje dag. Känner någon likadant? Är det någon som tycker att jag göra si eller så?
