Adoptera bort det

Vi är programmerade att vilja ta hand om och vårda de barn vi föder också... Just saying. 

Visst får man det, men det är sällsynt p.g.a. svenska myndigheter hellre ordnar en familjehemsplacering, men avstår från att skära av kontakten mellan mor och barn så definitivt som man gör vid en adoption. För att inte tala om de juridiska banden som bl.a. rör efternamn och arvsrätt. Inte bara efter mamman - som kanske inte äger så mycket just när hon känner sig tvungen att adoptera bort sitt barn - men hon kan ju ärva sina föräldrar m.fl. släktingar senare, som hennes barn i så fall får arvsrätt till i sin tur.

Jag tycker för övrigt att det är BRA att soc i första hand uppmuntrar fosterhemsplacering och umgängesrätt för mamman (och även pappan såklart om faderskapet är fastställt och han är intresserad). För det är bättre för barnet att ha alla korten på bordet, att veta var det biologiskt hör hemma - även om det väljer att se sina fosterhemsföräldrar som sina föräldrar i vardagen. Ursprung och identitet är oerhört viktigt för människor - inte för alla, men i perioder blir det viktigt för de flesta. Inhemska adoptioner uppmuntrar även till hemlighetsmakeri, eftersom barnet ofta är så pass likt sina adoptivföräldrar i färgerna, att de kan frestas att inte berätta om adoptionen. Och då kommer det som en chock senare när det kommer fram...

Jo, men nu finns det ju ORSAKER till att soc försöker att ha kvar bandet mellan mamman och barnet. Det är liksom inte någon slump, utan det finns så himla mycket forskning som visar att det är det bästa. Jag har nog svårt att förstå dig, måste jag säga.

Jag kan förstå att man inte alltid orkar ta hand om sitt barn praktiskt som ensamstående mamma. Heltidsarbete och hela dagisköret och allt hushållsarbete själv, ingen avlastning kanske, ingen egentid. Men ett barn, ens EGET barn, är ju så mycket mer än det... och småbarnsperioden, när det är som mest jobbigt, varar bara fem år eller så.

Man kan vilja ha kontakten med sitt barn senare, när man fått ordning på sina förhållanden och barnet blivit självgående - då man kan vilja ha tillbaka det! Och TÄNK så hemskt då om det är kört ända fram till 18-årsdagen, och man får grubbla över var barnet är och hur det blir behandlat, och kanske sakna sådana upplevelser som man ser att föräldrar i ens närhet har tillsammans med sina barn... För att inte tala om ålderdomen när man helt säkert kommer att vilja samla barn och barnbarn omkring sig. För det är ju inte säkert att man får några fler barn, sedan när man tycker att det är "rätt"... 

Jag tycker att vi här i Sverige ska vara oerhört tacksamma, i stället, för att vi har ett val att behålla våra barn i våra liv, i den mån vi orkar, även om vi är ogifta, fattiga, utarbetade och saknar ett socialt nätverk som kan avlasta oss under småbarnsåren. Ett val som många förtvivlade mammor i Colombia, Bolivia, Sydkorea Vietnam o.s.v. skulle ge sin ALLT för...

Ja och det är mycket möjligt att hon därför inte ska vårda barnet själv. Utan att en fosterfamilj ska göra det. Men hon kan ju ändå ha kvar kontakten! Använda sig av sin umgängesrätt. Om hon inte kan, vill eller bör vara med barnet ensam ens under korta perioder, så går det att ordna så att hon får träffa det i familjehemmet, eller med en annan, utomstående, kontaktperson närvarande.

I LÄNGDEN är jag helt övertygad om att det skulle vara det bästa för alla parter. Alla kort på bordet, inget hemlighetsmakeri. Ingen mystik kring vem den riktiga mamman är, hur hon är, eller varför hon inte ville ha barnet. Barn blir ju också äldre och lär sig att förstå, att mamma har de här och de här begränsningarna och problemen, och därför kan jag inte bo med henne. Jag bor med de här snälla fosterföräldrarna Karin och Anders i stället! Men varannan lördag träffar jag min mamma, vi har våra grejer tillsammans, och jag tycker om henne också precis som hon är.

Va? Jag pratar i högsta grad utifrån hur det är i Sverige idag, och det jag förordar är INTE att en biologisk mamma som inte klarar av att ta hand om sitt barn ska göra det till varje pris. Utan att ett väl utrett och utvalt familjehem ska få göra det - men att den biologiska mamman ändå ska finnas med i bilden. För att det är så ENORMT viktigt för barnets utveckling och identitetsskapande.

Det är mycket bättre att träffa sin mamma då och då och inse att "min mamma är så barnslig och bohemisk så jag hade inte haft det bra hos henne när jag var liten, för hon kan inte hålla ordning på tider och städa och laga mat och förhöra läxor och sådant som mammor ska göra. Men jag gillar henne på något sätt ändå - hon är ju min mamma! Och hon kommer alltid att vara min vän! Men under tiden har jag det bättre här hos Bengt och Anna och alla mina fostersyskon!" Än att barnet ska leva i ovisshet om vem mamman är, och grubbla över varför hon inte ville ha honom/henne. Att känna verkligheten är nästan alltid bättre än fantasierna och grubblerierna. Undantag finns, men det är om bakgrunden är JÄTTEHEMSK - typ att de biologiska föräldrarna är en far och en dotter, eller en bror och en syster, som haft sex med varandra. 

Det finns också mycket forskning som talar emot.