Inlägg från: Inteutanproblem |Visa alla inlägg
  • Inteutanproblem

    Fyllecell IGEN

    Min mamma har varit helt nykter i 1,5 år nu. Hon har varit alkoholist sedan hon var 18 år gammal. Hon är 53 år gammal idag.

    Hon drack inte varje dag. Hon kände inte jämt och ständigt för att dricka, eller blev sugen varje gång där fanns alkohol i rummet. Dom flesta alkoholister är sånna. Den där bilden utav det totala vraket till människa som "norm" för hur en alkoholist ser ut, och är, den stämmer inte. Man kan vara missbrukare utan att det "syns utåt".

    I ungdomen drack hon för att det var kul - alla hennes vänner drack ju - hon hade dålig självkänsla & vore det inte för att min morfar hade kontakter över hela stan hade hon hamnat i fyllecell istället för att bli hemkörd då det blev för mycket. Hon tappade alltså kontrollen vid mer än ett tillfälle. Som vuxen, av det jag själv minns, så är det extremt sällan hon varit as-kalas. Men ja. Man märker ju direkt på en person om denne druckit alkohol. Mamma drack allt ifrån ett par gånger i månaden till ett par gånger i veckan. Under hela mitt liv har det varit så. Aldrig otrevlig eller något sådant - men - hon var ju ändå inte helt sig självt med alkohol i kroppen. Anledningarna till att hon drack var olika. Hon ville ha mer energi. Hon ville belöna sig själv. Hon ville må bättre för en stund (självmedicinering). Hon ville passa in vid bortbjudningar tex. Eller för att hon helt enkelt bara ville. Till exempel. Anledningar hon givetvis ansåg fullt normala, en annan såg ju igenom det där på en gång däremot. Självklart var det alkoholen som talade..... Hon har även försökt intalat sig själv såååååå många gånger att det går att lära sig att dricka "normalt". Men nej, det gör det inte. Man trillar dit igen förr eller senare. Något hon tack och lov insåg för 1,5 år sedan. Hon har själv sagt till mig att hon aldrig hade trott att att sluta med alkohol skulle ge så stora effekter. Hon beskriver själv hur hon har betydligt mycket mer energi och ork. Hon är gladare, kan koncentrera sig ordentligt och minnet har blivit bättre. Ungefär 6 månader utan alkohol tog det innan hon började känna av skillnaden.

    TS, ta emot hjälpen. Bit i det sura äpplet helt enkelt. Det är det som lönar sig i längden.

  • Inteutanproblem
    Anonym (hemsktt) skrev 2016-06-14 16:32:08 följande:

    Ja gör dom en bedömning så är det ju slöseri av tid eftersom man inte behöver vara ärlig och dom kan aldrig bevisa om man talar sanning eller inte. Det är väl bara att säga att man slutat med alkohol helt för man blir så ansvarslös och vill hellre ha en fungerande medicinering och lyckas bra med studier osv och man mår mycket bättre? Easypeasy.


    Hört talas om blodprov?
  • Inteutanproblem
    Anonym (hemsktt) skrev 2016-06-14 16:44:17 följande:

    Det där var nog en av de första gångerna jag verkligen tog till mig av en text för att jag känner igen mig i mycket som att må bättre eller passa in på bortbjudningar. Dock är det nog så för många, alltså rätt vanliga anledningar att man dricker alkohol. Är också helt säker på att man får mer energi och mår bättre efter en längre tid utan alkohol. Jag har inte samma behov av att dricka längre utan är mer att jag måste tvinga mig själv för alla andra ska ut fast jag helst vill vara hemma. Men när jag väl dricker så blir jag dum i huvudet och det blir ofta bråk, något självdestruktivt eller som för några dagar sedan då jag prövade någons cigg som jag visste inte var en vanlig cigarett och som jag visste jag inte skulle ta för mycket av men jag får något trotstänk och sen minns jag bara delar av kvällen som att jag blev livrädd för alla och fick åka polisbil i utlandet, men fick inga konsekvenser men bara att såna saker händer. Men sluta med alkohol har jag redan bestämt mig för att göra med nöje och insett att det tar mer än ger, därför vill jag inte att folk ska tro annat heller utan lita på mig.


    Det kan tänkas vara relativt vanliga orsaker till att man dricker alkohol. Ffa att försöka självmedicinera bort dåligt mående (fungerar i bästa fall bara i stunden). Mamma är bipolär (jag också) och ja, hennes psykiatriker har i vart fall berättat att det inte är ovanligt att försöka självmedicinera under en lång period i sitt liv, innan personen i fråga söker professionell vård och blir hjälpt med sitt psykiska mående (lösa problemen ist för att bara dölja symptom). Har man varit sjuk länge så är det givetvis en lång process man har framför sig, och saker och ting blir inte bra som genom ett trollslag. Men det blir bättre och tiden går fruktansvärt fort. Viljan till att ha det bättre och att må bättre måsta man hitta själv.

    Har du funderat på varför du tvingar ut dig själv? Ffa varför du tvingar dig själv till att dricka fastän du inte riktigt själv vill. Varför du gör val du vet inte är bra för dig? Du kanske inte har ett självklart svar på det, men, försök hitta orsakerna. Ibland är det ju så med att man har trott sig veta varför man gör vissa saker, men tar man sig en eller två till rejäla funderare klarnar saker och ting ytterligare. Just när det kommer till att ställa frågor och finna svar så är det dessutom så att en del svar kommer man inte komma fram till utan hjälp. Tex, man söker vård, blir grundligt utreds, får en diagnos och man sätter sig in i vad diagnosen innebär - då brukar en hel del poletter trilla ner för en.

    Det är bra att du börjat inse att alkohol inte är något du kan hantera. Vilket inte är något att skämmas för. Det är starkt att komma till en sådan insikt. Skitlätt för dig att sluta kommer det inte vara, så var förberedd på det. Och om du misslyckas? Ge inte upp! Lär dig något utav misslyckandet i så fall och ta den kunskapen med dig in i nästa försök.

    Ang att du vill att dom ska lita på dig. Jag förstår den känslan du har, men försök tänka annorlunda och utifrån hur dom ser det. Dom vill enbart hjälpa dig och det kan dom inte göra om dom väljer att tro på ditt ord hur som helst nu i början. Jag har själv haft mycket kontakt med vården och jag kan utan bekymmer erkänna att jag blivit smått tokig till och från. Särskilt på alla upprepade frågor, alla självskattnings tester man har fått fylla i om och om igen. Vaaaaarenda gång jag träffade psykologen under det år jag blev utredd fick jag fylla i ang alkohol och droger (även om jag varken dricker eller tar droger), hur jag uppskattat att jag mått den senaste veckan. Lämna blodprover nu och då. Allt det där kändes väldigt frustrerande och jag tyckte det tog sådan onödig tid. Men det är ändå viktigt för dom att ha koll, och följa en så noggrant det bara går. Efter ett halvår utav det där, neuro tester och samtal blev deras bild utav mig och mitt liv betydligt klarare - vilket gjorde att dom kunde ställa en säker diagnos och välja behandling anpassad till vad dom trodde skulle ha goda möjligheter att fungera för mig. Efter diagnos och påbörjad behandling kommer uppföljningen, så dom där papperna att fylla i försvann inte hehe. Inte heller samtalen med psykologen. Tids nog är man mogen till att stå helt på egna ben.

    Det jag tänker avsluta detta långa inlägget med är vikten utav personkemi med den som är din läkare/psykolog/psykiatriker mm. Känns det inte alls bra med en person be om att få byta. Nu menar jag inte att du ska byta bara för att läkaren inte håller med dig (eller något sådant banalt). Utan byt om du upplever att personen inte verkar ett dugg intresserad utav att hjälpa - eller om du känner dig obekväm med personen. Det är ju liksom skillnad på att vara i en obekväm situation, och på att genuint vara obekväm med en person. Jag hoppas du förstår vad jag menar.

    Kram
  • Inteutanproblem
    Anonym (hemsktt) skrev 2016-06-15 21:21:44 följande:

    Nu ströläste jag lite men varför jag dricker vet jag. För att inte verka tråkig i nya sällskap, för att bli självsäkrare och för att bekymmer färsvinner och jag "kopplar av". Hittills har jag inte ens försökt sluta dricka för jag inte har viljat men nu vill jag iallafall, lätt att säga när jag är bakis men enda problemet är töntigt nog grupptrycket. Skulle inte jag ha vänner som är riktiga festprissar skulle inte jag heller gå ut men även det kommer nog förändras ju äldre man blir när de och jag börjar plugga, får familj och så vidare.

    Jag bryr mig egentligen inte vilka frågor dom ställs eller om jag får fylla i papper då jag är ganska bra på att få allt att verka bra (fast nu gjorde jag visst lite fel enligt journalen) men jag undra mest bara vad dom mena med det om behandlingskontrakt osv att man faktiskt kan bli utskriven för att man inte "tar sina problem på allvar". Jag kanske helst blir utskriven faktiskt eftersom jag inte använder medicinen i rätt syfte heller utan mest för den ligga känslan och minskade aptiten så det vore nog egentligen bäst. Träffar bara läkaren en gång om året i princip och är mest bara tacksam om de är oengagerade och byter man så kanske det blir ännu värre vem vet.


    Problemet är det att om du inte aktivt bryter med den livsstil du har så kan det mycket väl bli så att dina festprisse kompisar växer upp och slutar festa. Men för dig så har vanan hunnit sätta sig så hårt att du inte kan sluta. Den risken är mycket reell.

    Ja alltså, blir det uppenbart att man missköter sig och inte vill bli hjälpt så kommer dom sluta försöka hjälpa dig. Bedömer dom att där finns en risk att du innebär fara för din omgivning blir det tvångsvård - och det, det är inte särskilt roligt. Min mamma har varit med om detta och jag har även en nära vän som fått uppleva det. Det är inte kul!

    Tycker du ska skärpa till dig faktiskt. Sluta ljug för dom och be om mer hjälp. Vad är du rädd för egentligen? Det är bara att ta ett steg i taget med detta. Stoppar du huvudet i sanden och skjuter problemen på framtiden under förhoppningen att "det löser sig nog" så kan jag garantera dig att det kommer gå käpprätt åt helvete för dig. Hårt men sant.
  • Inteutanproblem
    Anonym (hemsktt) skrev 2016-06-18 01:42:56 följande:

    Jo men förmodligen växer jag upp med dom och slutar festa jag med. Gör jag inte det ja då är det dags att tänka till. Gick ut igår och blev inte för full och gjorde inget dumt alls.

    Ja vad bra för jag är inte i behov av någon hjälp det fattar dom med innerst inne, alla har varit unga och dumma. Tvångsvård är ju inte ens aktuellt att prata om för det skulle aldrig någonsin hända, knappast en fara för min omgivning, det kostar bara massa pengar för samhället och händer inte ens a lagare som inte har nån lever eller nått annat kvar heller för den delen. Det är bara för att skrämmas.

    Har inte ljugit för dom, de har ju knappt frågat något ens. Har sagt att bestämmer jag mig så kan jag sluta dricka och att jsg inte dricker mer än mina vänner för det gör jag inte.


    Personligen så föredrar jag att ligga steget före och inte satsa alla mina pengar på ett väldigt riskabelt "förmodligen". Bra att du inte blev för full och gjorde dumma saker, men ramlar du dit igen så uppmanar jag dig verkligen till att börja tänka efter.

    Bara för att skrämmas? I beg to differ. Jag kan ju säga att det är knappast så att min mamma eller vän gick och vevade med knivar mot folk på stan. Mor blev tvångsinlagd då hon bröt ihop totalt i en förlamande depression och man bedömde att där fanns suicid risk, och min vän blev det efter att ha slutat ta sina mediciner tvärt av då hon tyckte att hon inte behövde dom längre och blev psykotisk under en snefylla... Hon hade haft kontakt med vården och upprepade gånger inte skött sig. Hon förstod allvaret efter den resan i vart fall, och det är jag glad för.

    Du skrev ju att du fyller i papperna så att det ska se bra ut? - det tolkar inte jag som att du är helt ärlig.
Svar på tråden Fyllecell IGEN