När blodet gör extra ont
Beklagar nåt enormt allas missfall. Jag har haft två själv, eller ett missfall och ett MA innan det till slut gick hela vägen.
Vi började att försöka redan 2008 och fick ett plus efter ett par månader. Lagom till min födelsedag började jag blöda. Jag blödde så pass bra att när jag kom in till gynakuten så var det soprent där inne. Hade jag inte haft ett skyhögt hgc-värde så hade de aldrig trott på mig när jag sa att jag var i v12. På det ultraljud som gjordes syntes en stor skugga och det visade sig att jag hade ett gigantiskt myom (10x10cm) som satt i livmoderväggen (istället för som en droppe i livmodern eller på utsidan. Frågade läkaren om de kunde ta bort det på en gång och fick det iskalla svaret "Då måste vi ta bort hela paketet". Sammanbrottet var fullständigt. Mamma, som var med mig då sambon var på jobbet, höll på att slå ihjäl läkaren när jag berättade vad hon sagt.
Fick en remiss till myomspecialisterna och det tog nästan 1 år av väntan innan jag blev av med det. 6 månader senare var jag på återbesök och fick ok på att allt läkt ihop som det skulle. Nu var det början av 2010.
2011 kom plus nummer 2. Överlycklig men ändå avvaktande med tanke på tidigare erfarenhet. När det var dags för KUB-ul hade jag en misstanke om att vi inte skulle få se ett levande barn och mycket riktigt så tog det inte många sekunder innan sköterskan kopplade ifrån stora skärmen och gick för att hämta en läkare. Pyret hade dött i v9 men låg kvar. Började blöda samma kväll och denna gång var det helmysko. Blödde nämligen enkom på kvällen/natten under ett par timmar. Det försköts lite varje dag så det blev senare och senare. Smärtan var helt fruktansvärd och jag är normalt väldigt smärttålig. På återbesöket 2v senare var det soprent.
Efter detta började mensen krångla med att vara väldigt lite och kort. Efter en tid tröttnade jag och kontaktade en gynekolog. Han var extremt sympatisk även om första besöket var en chock då det gick som blixten men efterföljande besök visade att han hade hört precis allt jag sagt. Han hittade inget fel men jag fick tabletter för att hjälpa till att rensa ut gamla slemhinnor samt en tid senare hittade han något som såg ut som en polyp och skickade mig för borttagning av denna. Han hade även lagt in om spolning av äggledarna vilket han inte sagt till mig. När han skickade iväg denna remiss sa han att jag skulle kontakta honom direkt när jag plussade nästa gång så skulle vi kolla läget.
Var iväg på rensning och spolning och det gick nåt halvår till. I mars 2013 var mensen sen igen och jag testade positivt. Ringde gynekologen på en gång och fick tid när jag skulle vara i v7+3. Det blev ett chockartat möte och vul. Jag fick bekräftat att jag var gravid och jag sa "Vad skönt". Då berättade han att jag var vääääääääldigt gravid och att det låg tvillingar där inne. Jag hade extremt svårt att tro det, det var knappt ens att bilden övertygade mig.
Nåväl, vi gjorde KUB som visade på två friska foster men trots det så kunde jag inte släppa på oron att det skulle gå åt helvete även denna gång. Inte förräns vid RUL kunde jag börja tro på att det skulle gå vägen men i november, i v40, kom det två superfina killar.
Innan det sista plusset hade jag och sambon en enorm kris som bottnade i våra misslyckade graviditeter. Han hade inte velat prata om det hela och jag hade hellre gått till andra och pratat än med honom när jag kände mig värdelös och misslyckad.
Oj, detta blev långt men jag hoppas det ger dig lite hopp om att det kan gå vägen. Och glöm inte att du behöver INTE visa upp nån glad fasad utan mår du skit, var ärlig. Frågar någon varför, berätta och du ska se att du inte är ensam om det hela.
Bamsekramar!