När blodet gör extra ont

Hej

Vad skönt det har varit att läsa era svar tillvarandra. Det är skönt att höra folk vara ledsna och uppriva, uppgivna. Man är ju det. Jga är det, vansiningt ledsen och arg och förtvivlad och ibland vill man få vara just det. MÅnga i min omgivning är så ¨klämkäcka och "ja men tänk positivt"- personer. Och det är nog lättare att vara när man sitter där med ett elelr två barn, tänker jag då, och så känner man sig så där bitter och ännu mer som en avart..

Jag och min sambo har gått igenom tre missfall, och ett förmodat fjärde är pågående nu. Jag är hemma från jobbet idag, just för att det vara går inte hur länge som helst att hålla ihop det. När det ENDA som rör sig i mitt huvud är barn, barnlöshet och missfallet. Ibland känns det nästa otroligt att man har lyckats ha ett jobb, vänner (även om de är betydligt färre nu än för några år sen när allt det här startade) när man känner sig så enkelspårig i hjärnan.

Hur gör ni för att inte känna er som misslyckade människor? Ni som fått barn sen, hur tampades ni med det när det var svårt?
Jag tar på mig så mycket skuld, jag är helt övertygad om att det är mig det är fel på. Och det är lätt att hamna i mörka tankar om sin kropp nr den "sviker" gång på gång.

Och det är så lätt att glömma sin partner. Jag glömmer att han också går igenom det här, att han också har sorg och är ledsen och besviken. Sorg gör en så egoistisk.

Linmar, känns det inte ändå som något steg på vägen att ni vet vad felet är? Jag tycler att ovissheten är enormt tärande. Vi fick en remiss för utredning redan i augusti 2015, men när jag hörde av mig i december så hade de slarvat bort den. Läkaren skickade igen, och nu ringde jag förra veckan, när jag fick blödningar i denna senaste graviditeten. Och då var den borta igen!!! Hon letade och terkom och beklagade och sa att jo, de hade hittat den och något hade gått fel, så nu skulle jag få komma på utredning så snart jag var redo. Och jag hoppas så på svar, så man har något att utgå ifrån.

Första graviditetstestet var sån glädje, sån framtidstro. Nu det senaste var mest en klump i magen och  vi sa till varandra att "ja, vi får se. Vi avvaktar tills vi vet" Herregud vad jag kan avundas dom som inte vet hur det känns när man förlorar sitt lilla ofödda barn. Så tidigt är det ju "inget" men vad mycket längtan och drömmar som ligger i den lilla cellansamlingen...

Vad osammanhängande det blev, jag har ett sånt uppdämt behov av att prata om det här. Vänner är ju förstående, men de glömmer så fort. Ett par veckor efter så är det ingen som frågar längre, det är som att då är det klart och borta.