Suck

Ja, vad ska man säga, hon är tonåring, men jag tror inte du stör dig på alla tonåringar och ensambarn även om jag kan förstå vad du menar. Jag är också tillsammans med en man med barn sen tidigare, som idag är tonåring och också är ensambarn. Vi har två barn gemensamt så nu är han ju bara ensambarn hos sin mamma men visst har jag också tänkt kring det där med hur ensambarn är, för att inte tala om ensambarn med skilda föräldrar. Visst hade livet varit så mycket bättre om man hade känt "jejj, nu kommer han hem igen" men det där har jag gett upp för länge sen. Tråkigt är det att man känner så men för mig är det också så att jag varit tvungen att ta ned mina förväntningar på hur det borde vara. Vi har nu bott tillsammans i ca sex år och med alla åldrar jag gått igenom så ser jag mitt styvbarn som den nioåring han var, tioåring, elvaåring, tolvåring, osv, han är sina åldrar och jag tänker inte så mycket på vem han är, han har fortfarande tid på sig att utvecklas och även om vi inte har fått den där fantastiska kontakt man kunde ha önskat så behöver det kanske inte vara så illa heller.

Det som jag tycker har varit mest frustrerande är att märka hur lite min man har gjort för att få sin son att plocka undan efter sig. Jag har till stor del fått ta skulden som om jag vore en person som var extremt pedantisk, eller som om jag är en person som bara hittar fel hos hans barn, men så är det verkligen inte. Det har till slut nästan blivit så för jag har inte fått någon respons och det känns som att man bankat huvudet i väggen men tids nog har det gått upp för min man att han inte kan ignorera vad jag säger och att det är hans uppgift att tjata på sitt barn, att det jag ber om är högst rimligt och att det tillika är högst rimligt att hans barn lär sig att plocka upp efter sig. Sen kan det mycket väl hända att hans barn glömmer, missar, inte har förstått riktigt, men då stör jag mig inte lika mycket för då vet jag åtminstone att hans pappa sköter tjatet och då känns det mer okej för mig att gå in och bara påminna killen.
Jag kan ju också berätta att fastän mina egna barn fortfarande är små så märker jag en viss skillnad i hur han adresserar sitt första barn och våra två gemensamma när det gäller att hjälpa till. Han verkar inte ha haft någon plan överhuvudtaget för att hans första barn skulle plocka undan efter sig själv, än mindre hjälpa till i hushållet, där hade vi kanske lite olika utgångslägen för hur vi tänker kring vad barn ska klara av och kanske även i hur mycket energi man ska lägga på att tjata. Har man bara ett barn kanske det funkar att gå och plocka, har man tre barn är det smartare att bjuda in barnen att hjälpa till. Framförallt har inte jag någon lust att plocka upp efter hans halvstora barn när jag redan har två små som jag måste se efter, än mindre behöva vara den som tjatar.
Vet inte om det här hjälper dig men jag passar på att ventilera lite jag också i detta ämne. Det är inte lätt att vara i den s k styvförälderns position, liksom det inte är lätt att vara i styvbarnets eller den ensamstående förälderns position.