Han älskar mig men är inte kär i mig.

För mig personligen så känner jag att man kan inte vara "kär" efter så lång tid ihop. "Kär" för mig är ett stadie i början av en relation och sen stabiliseras det till något helt annat, en kärlek där man blir varm av att se och tänka på den andra personen men inte detta tumult som "kär" innebär för mig.

Hoppas att du får med honom att prata med någon, kanske även på egen hand där han får berätta och analysera utan dig närvarande? Med tanke på vad som hände där för så länge sedan så är det inte så konstigt att det kommer en reaktion på det även om den är fördröjd.

Hoppas det löser sig för er!

Jag är sådan där pragmatisk person. Jag tror nämligen att när det har gått så långt att man känner att det inte finns känslor kvar, så är det över.
Jag har lite svårt att förstå resonemanget "jag älskar dig men jag är inte kär i dig". Men det är nog för att jag är väldigt restriktiv när det gäller att använda ordet älska. Kärlek för min partner innebär att det är något utöver fin vänskap. Jag tvivlar inte alls på att han tycker väldigt mycket om dig, men han saknar den där djuparen känslan som gör att det är "vi".
Min teori är att han funderat, vänt på det och kommit fram till detta och ser ingen väg tillbaka.
Däremot kan det vara bra att gå till familjerådgivning för att få ett bra avslut för båda.

Någon i min närhet fick, efter många år och två barn, höra samma sak från sin man. Han var till och med kär i någon annan! Men de gick i terapi och ville fixa det hela, och efter det har de varit tillsammans i flera år. Jag är helt paff över att de kom vidare från något sånt, jag tror inte att jag hade haft minsta hopp om att rädda förhållandet efter ett sånt erkännande.

För övrigt håller jag med ovanstående. Att vara "kär" efter 12 år tillsammans är nog ganska omöjligt, tycker också att det är man i början. Därefter handlar det om en trygghet, en person som blir ens hem, ens bästa vän. Tyvärr verkar din man inte vilja rädda det här, om han är skeptisk till terapi. Men jag tror inte att han fattar vad han håller på med heller, hur det skulle kännas att göra slut på ett så långt förhållande. Jag tror han skulle ångra sig, men det får han ju aldrig förstå om han inte går igenom det och det är ju inget man vill utsätta sig själv eller barnen för. Otroligt svår situation.

Åh, jag är fortfarande kär i min sambo sedan 20 år tillbaka. Inte nyförälskad (men den känslan återkommer emellanåt också).
Han är inte min bästa vän, han är min själsfrände, dvs han har en helt annan status än vän i mitt liv.
Bästa vänner har jag också.
Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på honom och jag får fortfarande lyckokänslor när han ser på mig.
Så visst kan man vara kär efter så lång tid, det är inte alls konstigt eller ovanligt.

Till 99% säkerhet har han hittat någon annan. De orden brukar alltid följa efter att en ny förälskelse tagit skott. 

är också inne på att han kanske mött någon annan. Så klassiskt säga att man är den finaste, man älskar men är inte kär osv. 

Han vill gå vidare så låt honom. Du sabbade det redan för 6 år och det går aldrig att fixa det ser du ju nu. Hans känslor dog nog redan då men han trodde det skulle ändras.

Skillnaden för mig mellan vänner och en partner är att man är kär. För min sambo också. Förälskelsen och pirret är inte vad jag menar med att vara kär. I min familj är båda mina systrar och min mor och far kära. 

Jag tackar för synpunkter och åsikter, känns bra att höra andras tankar. 

Att han träffat nån ny tror jag inte, han har alltid haft en väldigt speciell inställning till hur man gör om man träffar någon annan, ärlighet går först. Jag har frågat och han säger nej, han är inte särskilt bra på att ljuga. 

Han är skeptiskt mot rådgivning för att han är lite introvert, han har svårt att prata med folk generellt. Jag hoppas verkligen på att han ska ändra sig. Känner lite att han har en skyldighet att försöka det. Men jag kan ju inte tvinga honom. 

Fortsätt gärna med era erfarenheter och tankar. 

Det går att fixa. Känner folk som klarat att rädda sina förhållanden. Och här snackar vi inte bara 6 år, utan 35 år. 

Han säger själv inte rätt ut att han vill gå vidare och jag tänker inte bara säga det åt honom. Säger han det är det en annan sak. 

Men tack för din synpunkt.

Men han säger ju själv att det som hände för 6 år malt i hans huvud och dödat känslorna. Vad mer behöver han säga? Den meningen säger ju mer än tusen ord.

Ja jo, så känner väl jag med men menar att känslorna blir ju helt andra ändå. Bästa vän är väl en definitionsfråga då ..

Han har hittat någon annan. Men det kommer du inte vilja tro så klart, liksom alla andra tusentals kvinnor som chockas när de upptäcker att deras man med "hög moral och aldrig skulle.." har en annan.

Jag är inte heller kär i min man längre. Har inte varit det på många år. Tyvärr så påverkas sexlivet och mycket annat i livet av detta, främst livsglädje och passion samt intressen för saker. Jag har ältat skilsmässa massor av gånger och gör det fortfarande i perioder, men han är min bästa vän och den som känner mig bäst. Vi jobbar på det. Jag har också sagt till honom att jag inte är kär i honom och att jag upplever det som ett problem. Men det var ett tag sen. Nu är han enveten om att erövra mig igen. Men jag lämnar när det är helt dödläge. Så gör nog din man också kan jag tänka mig. Förstår om du är ledsen, men det är bra att han är ärlig mot dig så du kan fatta beslut de beslut du behöver fatta .

Jag tror också att han har fått känslor för någon annan. Kanske har han inte varit otrogen än, men han drar upp din gamla otrohet för att rationalisera det för sig själv och ursäkta sitt eget beteende/sina egna känslor. Så blir skulden din istället för hans, när ni bryter upp.