Föda dött barn i v 20. Vad tänka på?

Beklagar att ert barn inte fick leva längre, det är något av det värsta man kan gå igenom.

Jag gick igenom samma för fyra år sedan, i v 21. Hade två barn sedan innan, och jag blev igångsatt med dem också, så för mig var det "som vanligt". Rent fysiskt var det lättare än en "vanlig" förlossning. Värkarna gjorde ont, men jag fick så mycket smärtstillande jag ville (ville dock inte ha så mycket, kände att jag ville ha ont på något sätt...). Kände nästan inga krystvärkar, så det var svårt att krysta ut honom. Dessutom hjälper ett litet barn inte till lika mycket som ett normalstort. Min pojke kom med fötterna först. Igångsättandet tog ca 8 timmar från start till förlossning. Efteråt torkade Bm av honom lite, men det gick knappt att röra huden, den var så tunn. Vi fick ha honom hos oss så länge vi ville. Vi satt med honom hela kvällen, tog även bilder. När vi var redo kom Bm och hämtade honom. Vi hade tagit med en filt (som storebröderna haft som små) som han fick ligga i. Sjukhusprästen kom även och pratade och vi kom överens om hur han skulle tas omhand.

Jag blödde en del efteråt, men inte lika mycket och länge som vid de andra. Mjölkproduktionen kom igång efter några dagar. Jag fick rådet att inte pumpa ur, och ha en för liten sport-bh på mig dygnet runt.

Jag har fått två barn till efter det, som gick bra! Du/ni kommer att ta er igenom detta, men låt det ta den tid det tar. Om du behöver bli sjukskriven, se till att bli det face to face med en läkare (blev tyvärr fel i mitt fall). Många kramar.

Hej Serah!

Åh, jag är så ledsen för att du fick gå igenom detta. Tyvärr kan ingen som inte varit i den här situationen förstå, inte ens personalen på sjukhuset eller ens partner. Du/ni har haft otur som har träffat fel människor (t.ex. den där sköterskan).

Min upplevelse var hemsk, men personalen var fantastisk! Jag fick kontakt med kuratorn på mvc efteråt, som ju hade viss erfarenhet av detta. Hör om du också kan gå och prata med någon, om du vill!

Det är tråkigt att din man går på så hårt om jobb. Förstår att han är orolig för er ekonomi, men du borde vara sjukskriven nu, och inte behöva oroa dig för sådant.

Jag tyckte också att det var otroligt jobbigt att "ställa om" i hjärnan att jag inte skulle vara föräldraledig om några månader, utan skulle fortsätta jobba. Det var en kamp varje dag, men på något sätt gick det. Värst var ändå att träffa andra gravida, det undvek jag så mycket det gick. Fick lite social fobi, ville inte träffa folk, och låtsas vara som vanligt, ville helst inte träffa någon kvinna i fertil ålder som skulle kunna kläcka ur sig att hon var gravid. Mådde bäst hemma själv hos min man (som var ett stort stöd) eller på mitt jobb (!). Där kände jag mig trygg.

Jag hoppas att din man förstår att detta är en process, det är inte bara en sorg över barnet, utan också en sorg över att framtiden inte blev som ni hade tänkt. Försök ändå att få prata med någon, jag pratade inte bara om barnet med min kurator, utan även om andra saker.

Kram (om du vill prata mer privat, inboka mig gärna!)